Idag var jag tillbaka på jobbet igen. Gick först in på vår förskola och var på en av småbarnsavdelningar där jag genast fick bege mig iväg på en flygande matta tillsammans med en liten tjej, ett lejon och en dinosarie. Efter en stund var det dags att samla ihop de yngsta, de nyligen inskolade 1-åringarna. Det blev oro i lägret och en började gråta. Underläppen började darra på två av de andra och snart hade vi en hel kör i hallen där vi kämpade med att få på trånga skor, tjocka overaller och leta reda på försvunna vantar. Jag började sjunga "Imse vimse spindel" och vips fick jag stå för sång-underhållningen istället. Puh, torka tårar, busa lite med de varma 1-åringarna medan mina kollegor hämtade sina egna kläder. Fick några skratt från barnen med tårar på kinderna som värmde hjärtat lite extra. Sedan ut i snön. Tog två små i handen. Snart snubblade den ena och satte sig på rumpan i snön. Strax efter tappade den andra nappen och storgråten var oundviklig. Snart hade vi kommit fram till den tillfälliga småbarnsavdelningen som ligger lite bortanför vår förskola. Av med alla kläder igen. Mer gråt. Hoppsan, jag råkade få en sko i huvudet. In på avdelningen och äntligen lite ro. Glada barn som leker. Ny inskolning med modig tjej. Dags för frukstund och sångsamling. Alla barn sjöng, eller nej, ingen sjöng, men de satt still och det är ungefär samma sak. Några gjorde rörelserna. Frid och fröjd. Jag bestämde att jag skulle ta med mig fyra barn ut. Oro i lägret igen och de nyinskolade barnen brast ut i gråt. Ingen fara, vi finns här, ska bara byta lite blöjor och ta på barnen kläder. Pust och stön, på med trånga stövlar igen och leta efter den där förbannade lilla vanten igen. Så, alla påklädda. Jag svettas i mössan. "Nu går vi ut!" utropar jag med min gladaste röst. 1-åringarna tultar ut. Åt olika håll förstås. "Hääääråt ska vi gå, kom så går vi hitåt!", " Jag sprang fram och tillbaka och kände mig som om jag vallade får eller något. Alltid var det någon som gick åt fel håll eller någon som ramlade omkull. Väl framme vid gården blev det lugnt en stund. Barnen var nöjda och jag drog pulkor för glatta livet.
Snart var det dags att gå tillbaka. Få ihop mina fyra små 1-åringar igen, samma promenad fast med trötta och hungriga barn. In på avdelningen, ivriga barn som inte kan få av sig sina vantar. Gråt i hallen, gråt på avdelningen. Blöjbyte och dukning. Lägga upp mat till alla barn. Så. Pusta ut och försöka hets-äta i några minuter. Hoppsan, pojken bredvid mig hällde mjölken i sin hakklapp som konstigt nog svämmade över. En pojke började gråta och gnodde sina fiskkladdiga händer i ögonen. Oh, no, en flicka tappade sin tallrik i golvet. Såja, ingen fara, det här ordnar vi! Nu är det dags att tvätta händer och sova på madrassen.
Så, rast och en liten paus. Nu är det bara eftermiddagen kvar!
.JPG)
.jpg)
