2 sekunder

Allt var bra. Jag skulle hälsa på på mitt nya jobb. Jag var glad och förväntansfull. Jag körde långsamt på de glashala vägarna. Daughtry spelade i högtalarna. Solen sken. Jag kom fram till en korsning. Det blev grönt. Bilen framför mig körde iväg.

2 sekunder senare.

Jag rullade ut i korsningen då jag plötsligt fick se en lastbil komma körandes från vänster. Jag hann inte tänka. Plötsligt hade jag hela lastbilen framför mig. Jag ställde mig på bromsen, men det var så otroligt halt så det tog ingenting. Jag såg den stora, vita lastbilen framför mig och jag visste att jag skulle krocka.

2 sekunder senare.

Min bil stod vid sidan av vägen. Mitt hjärta slog hårt. Jag stängde av musiken och jag stängde av bilen. Med darrande händer tog jag upp mobilen och ringde 112. En kvinna frågade vad som hänt. "En krock" stammade jag. "Jag har krockat". Hon frågade var jag befann mig och jag försökte förklara men orden ville inte riktigt komma ut i rätt ordning. Plötsligt kom tre brandmän fram till bilen. En brandman i 30-årsåldern öppnade min bildörr och frågade hur jag mådde. Jag skakade i hela kroppen. Han kom runt och satte sig bredvid mig i bilen. Jag hade ont i nacken och de sa åt mig att sitta still och titta rakt fram. Brandbilen hade stått i korsningen och sett hela olyckan. De berättade att lastbilen hade kört mot rött. Jag hade inte haft en chans att stanna.

Jag körde in i lastbilen från sidan, ungefär vid lastbilens högra framdäck. Som tur var hade vi båda låg fart, annars hade olyckan förmodligen sett helt annorlunda ut. Snart kom ambulansen, och strax därefter kom polisen. Ambulansmannen ställde frågor och kände på min nacke. Polisen ställde frågor och ringde efter bärgningsbil.

Jag är otroligt tacksam att det gick så bra som det ändå gjorde. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt om jag hade kört in i korsningen en sekund tidigare och hamnat framför den enormt stora och tunga lastbilen istället...

Skärrad. Tacksam. Förvirrad.