Inte ett knyst...

Ni som följt bloggen ett tag vet att det har varit väldigt tufft att åka bil med Lilla hjärtat, mardrömsfärden hade vi i somras, men det har varit många svåra turer innan och efter det. Som tur är bor vi centralt och jag har undvikit bilfärder in i det längsta under hösten. Vi har tagit vagnen i alla lägen och ibland gått långa sträckor bara för att slippa bilen. Men eftersom vi snart ska flytta ut på landet tänkte jag att det inte är någon idé att undvika bilen längre. Hon måste ju vänja sig. Därför tog vi bilen hem till min vän igår. Jag satte upp spegeln i baksätet så att hon kunde se mig, och satte på en barnskiva. Sen åkte vi iväg. Hon var lugn och jag var chockad. Jag körde och väntade på det stora utbrottet. När som helst börjar hon skrika tänkte jag. Men det kom aldrig. Jag var helt stum, och glad och stolt! Efter mysigt fika hos finaste vännen tänkte jag att "nu kommer det säkert att gå åt skogen när hon både är hungrig och trött på hemvägen". Jag satte henne i bilen, slog på skivan och rullade iväg. Inte ett knyst. Det var mörkt och jag koncentrerade mig på körningen medan barnen skrålade "En elefant balanseeerade" på skivan. Efter en stund började hon gnälla lite, men det blev aldrig värre än så.

Ni som har upplevt hur det är att köra bil med en hysterisk bebis i baksätet förstår säkert vilken lättnad och lycka man känner när det för en gångs skull fungerar! Jag vet att det inte betyder att hon plötsligt tycker om att åka bil, men jag känner mig så otroligt glad och tacksam för att det gick bra den här gången!