En hoppfull dag

Igår var jag på bröllop. Det är roligt att gå på bröllop för det är så mycket glädje. Under festen var det många tal om hur bra de nygifta var som personer och hur väl de kompletterade varandra. Jag slogs av tanken att allt känns så enkelt på bröllopsdagen. De nygifta strålar av lycka och de ser ljust på framtiden.

Men verkligheten är ju en annan. Alla dagar är inte som bröllopsdagen. Alla dagar är inte så hoppfulla. Enligt SCB skiljer sig ungefär hälften av alla de som gifter sig i Sverige. Vad är det som gör att så få lyckas behålla den starka kärlek och passion som de (förhoppningsvis) känner på sin bröllopsdag?

Jag har en teori. Jag tror att det är alldeles för stort fokus på individen idag. ”Ensam är stark” verkar vara ett motto som hela samhället tagit till sig. Man ska inte bli för beroende av en annan människa. Man ska tänka på sig själv, förverkliga sig själv och sina drömmar, ha egna vänner och satsa på sina intressen som en säkerhet ifall relationen skulle ta slut.

Jag tror dock att man måste prioritera sin relation framför allt annat om man verkligen ska kunna leva lyckliga i ”alla sina dagar”. Självklart kan man fortfarande göra saker var för sig, och självklart ska man behålla sina intressen. Men jag tror att det finns en poäng i att alltid sätta den man är gift med i det främsta rummet. Jag tror också att det kan vara bra att skaffa sig gemensamma vänner och intressen. Det finns en risk annars att man bara har den tråkiga vardagen ihop med sin man/fru och när äntligen helgen kommer så roar man sig på var sitt håll. Detta tror jag försvårar att hålla passionen vid liv.

Att vara gift handlar för mig om att välja varandra. Igen och igen. Det är inte ett färdigt projekt som man kan lägga åt sidan efter bröllopsdagen, utan äktenskapet bör istället bli ens främsta "projekt". Ta er tid för varandra, uppskatta varandra och ha roligt tillsammans. Dela glädje osh sorg med varandra, precis som ni lovade på bröllopsdagen.