Genusmönster

Vi uppfostrar flickor till att vara duktiga och snälla. Det är bara så. Enligt mig finns det inte en chans att flickor föds till att vara lugna och lydiga medan pojkar föds till att vara busiga och bråkiga. Inte heller tror jag att flickor föds med en utseendefixering och en förkärlek för disktrasor medan pojkar föds med ett intresse för sport och bilar. Det är något de lär sig, väldigt fort. På några dopkort står det:

Ett litet näpet flickebarn har påbörjat sitt liv. Så vacker som hon föddes, så vacker ska hon bli.

Ett gossebarn har tagit klivet in i denna värld. Han har fått smak på livet och önskas lycka på sin färd.

Jag är övertygad om att det finns en massa genusmönster i samhället och i våra liv som vi omedvetet för vidare till våra barn. Vi kanske inte tänker på det, men det finns mycket forskning som bevisar att vi behandlar pojkar och flickor olika. Kajsa Svaleryd (2002) menar t.ex. att vi ofta benämner flickor som grupp, medan vi benämner pojkar som indidivder. Hon menar även att vi ofta tilltalar pojkar med korta kommandon och uppmuntrar till aktivitet, medan vi till flickor ofta pratar mjukare och med längre meningar samt uppmuntrar till stillsamma lekar.

Problemet är att barnen begränsas i sin utveckling och i sina valmöjligheter p.g.a. olika förväntningar på dem. Jag tycker att vi ska uppmuntra barn att pröva och utveckla förmågor och intressen oberoende av könstillhörighet.