Mindo del 1

När det äntligen blev fredag eftermiddag kände jag mig otroligt trött. Men vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle åka till den lilla byn Mindo över helgen. Så efter spanska-lektionen i fredags var det bara att packa en väska, äta lunch och dra iväg igen. Jag hade gett mycket för en vanlig, mysig, svensk hemmakväll med lite taco, choklad, nötter och annat gott samt Peter Settman på tv. Men det här var inte en vanlig helg, det skulle tvärtom bli en mycket speciell helg och en helg som jag förhoppningsvis kommer att minnas resten av mitt liv.

Vid tvåtiden promenerade vi iväg till busstationen och trängde in oss på en redan överfull buss. Duschen vi tagit precis innan var ogjord efter fem minuter. Det var otroligt trångt, varmt och svettigt. Det fanns såklart inga sittplatser kvar, så vi fick hålla balansen bäst vi kunde i mittgången. Till slut var vi framme vid Ofelia. Vi köpte biljetter till Mindo och fick veta att den bussen inte skulle gå förrän om 1 ½ timme. Vi satte oss på en otroligt hård stålbänk och väntade. När vi äntligen fick gå på bussen var den svinvarm och modell supergammal. D öppnade dessutom en juice som sprutade ut över mina byxor. Så allt var toppen. Sen väntade en lång och skakig busstur. Efter en stund började det regna och bussen krängde till varje gång vi fick möte. Vi åkte förbi en massa små byar. Mitt ute i ingenstans började folk resa sig upp och mycket riktigt stannade bussen snart – vi var framme. Det var dimmigt, regnigt och mörkt. En jordgata gick genom byn och ett och annat litet skabbigt matställe var öppet. Folk stod längs gatorna och glodde på oss och lösa hundar sprang runt våra ben. Vi var sjukt trött och undrade verkligen vart vi hade hamnat!

Fortsättning följer…