Vid tvåtiden promenerade vi iväg till busstationen och trängde in oss på en redan överfull buss. Duschen vi tagit precis innan var ogjord efter fem minuter. Det var otroligt trångt, varmt och svettigt. Det fanns såklart inga sittplatser kvar, så vi fick hålla balansen bäst vi kunde i mittgången. Till slut var vi framme vid Ofelia. Vi köpte biljetter till Mindo och fick veta att den bussen inte skulle gå förrän om 1 ½ timme. Vi satte oss på en otroligt hård stålbänk och väntade. När vi äntligen fick gå på bussen var den svinvarm och modell supergammal. D öppnade dessutom en juice som sprutade ut över mina byxor. Så allt var toppen. Sen väntade en lång och skakig busstur. Efter en stund började det regna och bussen krängde till varje gång vi fick möte. Vi åkte förbi en massa små byar. Mitt ute i ingenstans började folk resa sig upp och mycket riktigt stannade bussen snart – vi var framme. Det var dimmigt, regnigt och mörkt. En jordgata gick genom byn och ett och annat litet skabbigt matställe var öppet. Folk stod längs gatorna och glodde på oss och lösa hundar sprang runt våra ben. Vi var sjukt trött och undrade verkligen vart vi hade hamnat!
Fortsättning följer…

Vad spännande att läsa mer om er helgutflyk!
SvaraRaderaKram
Låter som en tuff början på helgen.. lite hemlängtan då kanske?
SvaraRadera