Mindo del 3

När vi hade klarat av vandringen i molnskogen och sett alla vattenfall var vi både hungriga, blöta och trötta. Vi gick på grusvägen på väg in mot byn igen men så kom vi fram till ett ställe där det satt stora plakat uppe i träden. En ecuadoriansk kille kom springande mot oss med lite reklamblad och frågade om vi pratade spanska. Vi sa att vi förstod lite och det var nog tur för den lilla engelska han kunde gick inte att förstå. Han försökte övertala oss att åka Zipline. Det satt vajrar upphängda i djungeln och meningen var att vi skulle få på oss en sele, hänga fast oss i en säkehetsanordning och sedan kasta oss ut rakt över djungeln hängandes i vajern. Vi såg på varandra. Det var helt klart ett äventyr som vi inte ville missa. Vi sa ja. Sedan började de ta på oss selar, säkerhetsanordningar, hjälmar och (stora) handskar. Sedan klättrade vi upp för en trätrappa för att komma till den första vajern. Det var dimmigt och regnigt. Vi kunde bara se vajern ca 50 meter framför oss sedan försvann den. Mitt hjärta slog fort och jag undrade vad jag hade gett mig in på. Två av instruktörerna kastade sig iväg på linorna och jag svalde hårt. D åkte först. Instruktören kopplade fast hans lina i vajern, gav honom en rejäl skjuts och sedan var han borta. Usch vad nervös jag var, men jag kunde ju inte backa nu. Så jag lät instruktören spänna fast mig och sen frågade han mig ”Såre?” Jag nickade och skrattade lite nervöst. Sen bar det av. Jag höll ena handen i säkerhetslinan och den andra handen höll jag strax bakom mig ovanpå vajern samt korsade benen. Det inte bara kittlade i magen utan vände sig totalt när jag kom rakt ovanför djungeln. Det var så ofattbart långt ner till marken, överallt jag såg var det bara grön djungel nedanför och jag tänkte: ”Linan kommer att gå sönder, jag kommer att falla och jag kommer att dö!” Men så fick jag se D långt borta på andra sidan och innan jag visste ordet av så brakade det till och instruktören tog emot mig och hakade ur min säkerhetslina. Jag var alldeles darrig men shit vad häftigt det var. Strax därefter kom min syster farandes. Hon var nog ännu mer rädd än vad jag var så vi var båda glada att vi överlevde. Vi andades ut och kände oss nöjda över att vi hade vågat! När vi frågade hur vi skulle komma tillbaka skakade instruktören på huvudet och meddelade att det var NIO banor kvar…
Andra gången vi åkte regnade det så mycket så att vi inte såg någonting alls. Regnet bara piskade i våra ögon, och vi blev totalt genomblöta. Dessutom blev man smutsig av oljan och annat smuts från vajern så vi hade stora svarta fläckar på kläderna. Men sedan avtog regnet något och resten av gångerna var riktigt häftiga. Det var absolut en upplevelse utöver det vanliga!