Min dröm har sedan länge varit att åka ut till ett u-land och verkligen göra skillnad. Jag ville så innerligt hjälpa några av världens fattigaste och mest utsatta barn. Jag ville åka till ett barnhem eller kanske arbeta med gatubarn.
Efter mycket funderande och tvekande så ska nu en volontärsresa bli av. Men det blir inte till något barnhem och jag ska inte arbeta med gatubarn. Jag ska heller inte arbeta med akut sjuka barn eller vara arbeta i något slumområde. För mitt i min önskan om att få vara till hjälp så är jag också rädd. Jag är rädd för att åka till ett land där kriminaliteten är alltför hög och där risken att jag själv blir utsatt för brott är alltför hög.
Jag och mina medresenärer enades därför om att åka till Ecuador som i jämförelse med t.ex. Guatemala eller Colombia är ett säkrare land. I Ecuador har vi också valt ett säkrare område. Och jag ska jobba i en skola, med barn som förmodligen är mycket fattiga, men som trots allt får gå i skola och som redan har lärare.
Så jag ställer mig frågan: Kommer jag verkligen att göra en skillnad? Kommer jag att kunna hjälpa människor på riktigt? Eller kommer jag bara lära ett 50-tal barn att uttala engelska ord bättre?
Men så läste jag ett repotage om Carol Bellamy som är ordförande för Fast Track Initiative som bildades för att förverkliga målen för "Education for All". Hon säger att "Ett barns skolgång är ett steg mot en fredligare värld".
Jag hoppas att jag kan uppmuntra barnen som jag möter att studera vidare. Jag hoppas att jag kan ge dem framtidstro och hopp om att ta sig ur den fattiga situtation som de lever i. Jag hoppas att jag kommer att få göra inverkan i människors liv och att jag verkligen får göra nytta.
