Men hur får man då kontakt?

När jag nu har varit i Ecuador i två veckor har jag märkt en hel del kulturskillnader. Jag och min lärare pratade lite om den ecuadorianska kulturen idag. Jag berättade att jag inte är van vid att män försöker ta kontakt med mig när jag promenerar utomhus. Min lärare förklarade att om en man (eller kvinna, fast det ger henne inte så bra rykte) ser någon som de tyckte är fin så är det självklart att ta kontakt. För folk här tänker att de kanske aldrig någonsin kommer att träffa den här personen igen, så de måste försöka. Jag förklarade att det inte går till så i Sverige. Jag sa att om jag skulle vara singel skulle jag ändå inte ha något som helst intresse av att ta kontakt med en vilt främmande man på gatan, bussen eller restaurangen. Min lärare tittade oförstående på mig och sa ”Men, hur får man då kontakt?”

Spanska

Vissa dagar är det tungt med spanskastudierna, andra dagar inte fullt så tungt...

Mindo del 3

När vi hade klarat av vandringen i molnskogen och sett alla vattenfall var vi både hungriga, blöta och trötta. Vi gick på grusvägen på väg in mot byn igen men så kom vi fram till ett ställe där det satt stora plakat uppe i träden. En ecuadoriansk kille kom springande mot oss med lite reklamblad och frågade om vi pratade spanska. Vi sa att vi förstod lite och det var nog tur för den lilla engelska han kunde gick inte att förstå. Han försökte övertala oss att åka Zipline. Det satt vajrar upphängda i djungeln och meningen var att vi skulle få på oss en sele, hänga fast oss i en säkehetsanordning och sedan kasta oss ut rakt över djungeln hängandes i vajern. Vi såg på varandra. Det var helt klart ett äventyr som vi inte ville missa. Vi sa ja. Sedan började de ta på oss selar, säkerhetsanordningar, hjälmar och (stora) handskar. Sedan klättrade vi upp för en trätrappa för att komma till den första vajern. Det var dimmigt och regnigt. Vi kunde bara se vajern ca 50 meter framför oss sedan försvann den. Mitt hjärta slog fort och jag undrade vad jag hade gett mig in på. Två av instruktörerna kastade sig iväg på linorna och jag svalde hårt. D åkte först. Instruktören kopplade fast hans lina i vajern, gav honom en rejäl skjuts och sedan var han borta. Usch vad nervös jag var, men jag kunde ju inte backa nu. Så jag lät instruktören spänna fast mig och sen frågade han mig ”Såre?” Jag nickade och skrattade lite nervöst. Sen bar det av. Jag höll ena handen i säkerhetslinan och den andra handen höll jag strax bakom mig ovanpå vajern samt korsade benen. Det inte bara kittlade i magen utan vände sig totalt när jag kom rakt ovanför djungeln. Det var så ofattbart långt ner till marken, överallt jag såg var det bara grön djungel nedanför och jag tänkte: ”Linan kommer att gå sönder, jag kommer att falla och jag kommer att dö!” Men så fick jag se D långt borta på andra sidan och innan jag visste ordet av så brakade det till och instruktören tog emot mig och hakade ur min säkerhetslina. Jag var alldeles darrig men shit vad häftigt det var. Strax därefter kom min syster farandes. Hon var nog ännu mer rädd än vad jag var så vi var båda glada att vi överlevde. Vi andades ut och kände oss nöjda över att vi hade vågat! När vi frågade hur vi skulle komma tillbaka skakade instruktören på huvudet och meddelade att det var NIO banor kvar…
Andra gången vi åkte regnade det så mycket så att vi inte såg någonting alls. Regnet bara piskade i våra ögon, och vi blev totalt genomblöta. Dessutom blev man smutsig av oljan och annat smuts från vajern så vi hade stora svarta fläckar på kläderna. Men sedan avtog regnet något och resten av gångerna var riktigt häftiga. Det var absolut en upplevelse utöver det vanliga!

Mindo del 2

När vi gått omkring där i Mindo ett tag så kom vi i alla fall fram till ett hostal som finns med i Lonely Planet. Det hette Cokaffesu och såg ut att vara i en helt annan klass än övriga hus i Mindo. Det såg ut så här:


Vi gick in och möttes av ett medelålders par som pratade bra engelska, mannen var från Quito men hans fru var från Arizona så det var inte konstigt att hennes uttal var perfekt. Vi fick varsitt rum och äntligen kunde vi slappna av. Dessutom fanns det restaurang där så vi kunde sätta oss och äta där och slippa gå ut i regnet något mer. Allt kändes fortfarande lite konstigt men det var skönt att få äta lite och efteråt tog vi varsin kaffe och efterrätt. Kaffet var bland det godaste jag har druckit – inte bara i Ecuador (för kaffet är oftast dåligt här) utan i Sverige också! Wow! Efter en god natts sömn och helt ok frukost var vi redo för en spännande dag i Mindo. Vi tog varsin ryggsäck och begav oss upp mot de berömda vattenfallen. När vi hade gått ca en halvtimme ut från byn kom det en bil som frågade om vi ville ha skjuts upp till ”Las cascadas”, vi hoppade upp bak på bilen och fick oss en resa som liknade vilken åkattraktion som helst på Liseberg. När vi kom fram tog vi en cabel car (linbana) rakt över djungeln. Sedan kom vi fram till molnskogen! Vi hade planerat att se de fina vattenfallen i Mindo men ingen av oss hade förstått att det betydde ca 2 ½ timmes promenad på små stigar mitt ute i djungeln. Vi påbörjade vår vandring och det var något ingen av oss hade upplevt förut. Vi var alla fascinerade av naturen och vattenfallen vi kom fram till var magnifika. Det var dock tröttsamt att gå, många gånger var stigen ojämn, hal och brant. Dessutom gick vi ofta uppför och luften var otroligt kvav och klibbig. Vi fick stanna till och ta vattenpauser då och då. Vid det femte vattenfallet stannade vi en längre stund, det var otroligt vackert och vi klättrade runt på stenarna för att få bra kort. Sedan började vi vandra tillbaka. Efter bara några minuter började det regna. I början var det mysigt när det smattrade lite i djungeln men snart hällde det ner och vi blev rejält blöta. Dessutom blev löven på stigen blöta och det blev svårare att ta sig fram. När vi sedan kom tillbaka till linbanan som skulle ta oss tillbaka var vi alla förbi av trötthet. Vi åkte över i den lilla korgen och började sedan gå på den lilla grusvägen tillbaka till byn. Klockan närmade sig två och vi tänkte först gå tillbaka till byn för att äta lunch, men istället blev det ett annat äventyr på vägen…

Fortsättning följer...

Molnskogen i Mindo var helt otrolig!

Här fanns en liten trappa som vi kunde gå på.





Många sådana här broar fick vi gå över, tur att de höll...

Här är ett av alla vattenfall, svårt att fånga hur häftigt det var på ett foto, men det här heter i alla fall Cascada Madre.

Mindo del 1

När det äntligen blev fredag eftermiddag kände jag mig otroligt trött. Men vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle åka till den lilla byn Mindo över helgen. Så efter spanska-lektionen i fredags var det bara att packa en väska, äta lunch och dra iväg igen. Jag hade gett mycket för en vanlig, mysig, svensk hemmakväll med lite taco, choklad, nötter och annat gott samt Peter Settman på tv. Men det här var inte en vanlig helg, det skulle tvärtom bli en mycket speciell helg och en helg som jag förhoppningsvis kommer att minnas resten av mitt liv.

Vid tvåtiden promenerade vi iväg till busstationen och trängde in oss på en redan överfull buss. Duschen vi tagit precis innan var ogjord efter fem minuter. Det var otroligt trångt, varmt och svettigt. Det fanns såklart inga sittplatser kvar, så vi fick hålla balansen bäst vi kunde i mittgången. Till slut var vi framme vid Ofelia. Vi köpte biljetter till Mindo och fick veta att den bussen inte skulle gå förrän om 1 ½ timme. Vi satte oss på en otroligt hård stålbänk och väntade. När vi äntligen fick gå på bussen var den svinvarm och modell supergammal. D öppnade dessutom en juice som sprutade ut över mina byxor. Så allt var toppen. Sen väntade en lång och skakig busstur. Efter en stund började det regna och bussen krängde till varje gång vi fick möte. Vi åkte förbi en massa små byar. Mitt ute i ingenstans började folk resa sig upp och mycket riktigt stannade bussen snart – vi var framme. Det var dimmigt, regnigt och mörkt. En jordgata gick genom byn och ett och annat litet skabbigt matställe var öppet. Folk stod längs gatorna och glodde på oss och lösa hundar sprang runt våra ben. Vi var sjukt trött och undrade verkligen vart vi hade hamnat!

Fortsättning följer…

Dagens tips

Om du har gått en bit i stekande sol och vansinnig trafik. Om du är så hungrig så att du nästan svimmar och dessutom väldigt törstig. Om du sedan har stått inne på en stor ecuadoriansk inomhusmarknad där det är varmt, trångt och smutsigt samt lyssnat på när din spanskalärare rabblar namn på olika frukter och olika maträtter, då är dagens tips att inte följa med din lärare till köttavdelningen... Om du gör det kan det nämligen innebära att du kommer till en avdelning där hela grisar ligger utfläkta på bänkar, kycklingar hänger från taket och diverse olika kött inklusive ko-tungor hänger ner från diskarna. Detta kan i sin tur innebära att du blir smått illamående och lite yr...

Hur går det med spanskan?

Många frågar mig hur det går med spanskan. Jodå, det går utmärkt! Igår berättade jag för min lärare att jag och min fru har varit gifta i tre år. Och på caféet idag beställde jag in två flaskor vatten och fyra vaser.

Foton från Ecuador

Inne i centrala Quito




Marknad i Otavalo




Utsikt ner mot Quito uppe från bergen

Bloggutmaning

Bloggvärldens finaste, Camilla, utmanade mig på en bloggutmaning!

Blogg jag läser först: Malliga mamman - hon skriver så roligt!

Blogg jag har hört talas mycket om men aldrig läst: Blondin-Bella, jag tror att hon är överskattad.

Kändisblogg jag följer: Räknas Alex Shulman?

Mest kända bloggare jag sett IRL: En gång såg jag Egoina - fast på håll såklart.

Första bloggen jag började följa: Stina-Lee

Bloggare jag beundrar och varför: Jag beundrar bloggare som lägger upp flera inlägg per dag men alltid har något intressant att skriva om. Jag beundrar också bloggare som verkligen kan skrivandets konst - det finns alldeles för många vardagsbloggar som bara skriver bloggar som om det vore en dagbok - totalt ointressant!

Fördelar jag fått tack vare bloggen: Jag älskar att skriva och det är min största drivkraft! Jag hoppas också få påverka andra människor genom min blogg. När det händer viktiga saker i ens liv, som en olycka eller en volontärresa i mitt fall, är bloggen ovärderlig. Det är häftigt att nå ut till så många och alltid härligt att att få kommentarer från er läsare, det inspirerar verkligen! Det är verkligen en stor fördel - att man kommer i kontakt med så många härliga människor!

Då hatar jag att blogga: Då jag absolut inte har någon inspiration men känner att jag måste blogga ändå. Eller dagar då jag egentligen inte har tid, men får hoppa över något annat (viktigare?) för att hinna med att blogga. Det känns verkligen tråkigt.

Då älskar jag att blogga: När jag har riktigt mycket inspiration och kan sitta i timmar (?) och skriva. Jag älskar att blogga när jag åstadkommit ett riktigt bra inlägg, såväl ett roligt och utseendemässigt bra som ett viktigt inlägg som väcker tankar hos er läsare. Riktigt roligt är det såklart att få respons på det man skriver från er!

Personer som ofta kommenterar hos mig som förtjänar lite uppmärksamhet:

* Frida- Fantastiska mamman
* Malliga mamman
* Jenny
* lindstromfunderingar
* Anna
* Marieta - min fina vän som tyvärr inte har en egen blogg men som alltid läser och kommenterar min blogg
* Johanna - Min fina kusin som har en privat blogg, men som ofta glädjer mig med kommentarer!

Nu utmanar jag er som länkats ovan (och som vill), samt ni andra som läser också förstås! Skriv gärna en kommentar om ni antar utmaningen så jag kan läsa era svar!

Besök till ekvatorn

Ecuador heter just Ecuador eftersom ekvatorn går rätt igenom landet. Mitad del Mundo ligger bara 1 ½ timmes bussfärd från Quito där vi bor, så det var ett självklart val under vår första helg i Ecuador. Vi gick hemifrån vid nio på morgonen – skönt med lite sovmorgon! Vi tog bussen till ändhållplatsen Ofelia och tog sedan en annan skraltig, överfull och varm buss upp till Mitad del Mundo. När vi klev av bussen var det strålande sol och säkert 25 grader i luften, men det fläktade skönt så det var alldeles lagom temperatur. Vi tog mycket kort på själva ekvatorn som är snyggt utmålat med ett orange streck. Vi promenerade runt i området, gick på några museer samt hann med både lunch och senare kaffe innan det var dags för hemfärd igen. Här kommer några foton från söndagens utflykt:

Monumentet vid ekvatorn





De mörka molnen väller in över berget på eftermiddagen, snart blir det regn!

Ciudad antiqua

I fredags hade jag och min syster bara spanskalektion till klockan tio på förmiddagen, sedan tog våra lärare oss med till ”Ciudad antiqua”, Gamla stan. Vi åkte ”trole-buss” dit och bara det var en pers! Jag är så glad att vi inte åkte dit själva första gången, utan hade med oss två ecadorianer. Överfulla bussar vet inte de svenska bussarna vad det är. Och luftkonditionering vet inte Ecuadorianska bussar vad det är. Trots att det är ”vinter” här i Ecuador just nu, så var det kokande hett på bussen. Dessutom är det allmänt känt att många rån sker på bussen eftersom det är så trångt, så vi höll krampaktigt i våra väskor och tittade oss nervöst omkring hela tiden. När vi väl kom av bussen började vi vandra uppför en brant backe. Solen värmde och luften stod stilla. Vi kom fram till en mäktig kyrka och våra lärare berättade om allt vi såg. Sedan började vi ta oss nedför igen in mot centrum av Gamla stan. Bilarna stod i kö från alla håll, både på den huvudgatan där vi gick och från alla sidogator. Luften var tjock av alla avgaser. Trottoarerna var smala och svåra att gå på. Vi kom sedan fram till ”Plaza grande”. Det var ett vackert torg, och i ett av de stora husen där bodde Ecuadors president. Det var fullt av försäljare överallt som kom fram och ville sälja allt från sjalar, tavlor och smycken till kokosnötter, tandborstar och batterier. Mot slutet av vår lilla guidade tur så stannade vi till vid en liten butik och köpte färspressad apelsinjuice. Det behövdes verkligen. Sedan tog vi en vanlig buss hem. Och jag kan väl säga att det inte riktigt fungerar som i Sverige. Det finns t.ex. inga hållplatser och bussarna är otroligt gamla samt spyr ut svarta avgaser. Bussarna kör också med framdörren öppen, det är för att bussarna aldrig stannar om de inte får rödljus, utan folk får hoppa på och av i farten. Man slänger mynten till chauffören när man hoppar av om det inte står en kontrollant som hänger ut genom framdörren och skriker samt tar betalt av dem som går av. När vi väl kom av bussen i området där vi bor drog vi alla en lättnadens suck.

Spanskalektioner

Anledningen till att vi först bor i Quito i tre veckor är att jag och min syster ska lära oss spanska. Vi har nu haft tre lektioner och det har varit lite både och kan man väl säga. Jag sitter i ett litet bås som är ca 2*2 meter, med ett pyttelitet bord där jag och min lärare sitter på varsin sida och så finns det en liten vit tavla på väggen. Den första dagen kändes lektionen riktigt rolig. Vi gick igenom alfabetet, siffror, dagar, månader o.s.v. Jag kunde briljera med mina kunskaper från gymnasiespanskan, men sedan har det gått utför. Det har mestadels handlat om grammatik de andra två dagarna och det har verkligen varit svårt. Som omväxling tog hon fram en lärobok i torsdags och sa att jag skulle läsa. Jag svalde hårt och började stappla mig igenom den svåra texten. När jag var klar ställde hon frågor. Då gällde att först förstå vad jag hade läst och sedan kunna formulera meningar att svara med. Man kan lugnt säga att min lärare går fort fram. Vår svenska kontakt här på plats säger att vi ska ge det två-tre veckor, vi får väl se hur det går...

Första dagen i Quito

Vi flög från Arlanda kl 14.55 igår den 12 april, och vi landade i Madrid ca 4 timmar senare. Väl på Madrids flygplats fick vi vänta i fem timmar på nästa plan. Vi tog först (vad som kändes som) tusen rulltrappor för att komma ner till tågen. Vi åkte sedan vidare till en annan del av flygplatsen och där väntade ännu fler rulltrappor. När vi väl kom fram till rätt gate så hade vi ca fyra och en halv timme kvar. Vi åt wraps på en restaurang och lite senare satte vi oss på Starbucks för en kaffe med muffins till. Både jag och mina medresenärer kände oss trötta och sega redan efter första flygturen och det var svårt att hålla sig vaken när klockan närmade sig midnatt. Men det fanns fler som hade svårt att hålla ögonen öppna på Madrids flygplats…


Sedan klev vi på planet mot Ecuador och där satt vi sedan i ca 14 timmar. Väl framme i Quito fick vi otroligt nog alla våra väskor på en gång och gick ut för att mötas av en glad taxichaufför med våra namn på en skylt. Sedan började en läskig bilfärd genom Quitos alla gator. Trafiken var helt vansinnig och jag drog efter andan mer än en gång. Sedan stannade han plötsligt bilen och sa ”Está su nueva casa”. Det här är ert nya hem. Jag kan inte säga att jag hoppade av glädje. Så här såg det ut:


Vi bar in alla väskor och åkte upp i hissen till en lägenhet. En kvinna i 50-årsåldern välkomnade oss men verkade egentligen inte bry sig så mycket. Hon visade oss runt i lägenheten och sedan sa hon. ”One question: Tea or water?” Det känns väldigt konstigt att befinna sig i den här kvinnans hem. Vi är sammanlagt fem volontärer som bor här och det finns givetvis bara ett badrum. I lägenheten möts skabbigt med pråligt, men på det stora hela tror jag ändå att vi har kommit till en av de finare lägenheterna i Quito. Lite senare kom vår svenske kontaktperson och hämtade upp oss för att visa oss runt i Quito. Under rundturen fick vi även uppleva hur en regnskur i Quito känns – det fullkomligt öste ner och vi blev genomvåta. Sedan gick vi tillbaka till lägenheten för att invänta lunch. När kvinnan äntligen serverade en tonfisksallad så var vi bleka och lite yra allihop, för då hade vi inte ätit på drygt tio timmar…

Nu hoppas vi på en god natts sömn för att mota bort jetlaggen. Imorgon, onsdag ska jag och min syster gå på vår allra första spanskalektion. Det blir spännande!

Time to say goodbye (for now)

Ja, då var det dags. Sista inlägget från den här sidan av jordklotet. Nästa gång jag bloggar kommer jag att befinna mig i Ecuadors huvudstad Quito. Allt är packat, allt är klart. Men det känns fortfarande väldigt overkligt. Ikväll ska jag sova i min egen säng för sista gången på mycket länge, men frågan är väl hur mycket jag kommer att kunna sova?

Den nya designen är tyvärr inte riktigt klar, men jag publicerar den ikväll ändå. Vad tycker ni? Under de kommande tre månaderna kommer det här att bli en speciell blogg, en reseblogg, en volontärsblogg och en upplevelseblogg. Jag hoppas att kunna dela med mig av mycket tankar, känslor och bilder från mina upplevelser.

Med fjärilar i magen och bultande hjärta skriver jag nu de sista orden hemifrån på tre månader. Ha det nu så bra här hemma, vi hörs snart igen!

Kramar från Vanilla

Problem...

Vi har ett litet problem. Jag har lagt ner alla kläder som jag tänkte ta med mig till Ecuador och det fyllde en hel resväska. Vi får bara ha med oss två stora väskor. I den andra väskan ska vi få plats med D:s alla kläder, våra böcker, necessärer och skor. För att inte tala om vårt lilla apotek:

Helt knäckt

Den 7 januari var jag med om en bilolycka (läs här). Jag fick en klassisk whiplash-skada som jag tyvärr fortfarande har problem med. Värken i nacke och rygg sitter fortfarande i och därför fick jag träffa en sjukgymnast i veckan. Sjukgymnasten undersökte mig och förklarade sedan precis vilka problemen var och hur jag skulle träna för att bli bra igen. Han knäckte också några kotor, vilket gjorde fruktansvärt ont men det känns ju bra att veta att kotorna är på plats igen. Sjukgymnasten var väldigt trevlig och kompetent, och nu känner jag mig peppad att träna upp rygg och nacke så att jag så småningom kan bli helt av med värken!

Stressed out my ass!

Nu är det två dagar kvar tills vi åker till Ecuador. Men nejdå, jag är inte alls stressad. Ingen resfeber alls, inte alls ont i magen, nejdå jag är hur lugn som helst. Jag har inget speciellt att göra just nu heller, det är ganska lugnt och inte har jag så mycket att fundera på heller....

Udda avskedspresent

Vissa presenter som jag får är självklara, andra mindre självklara. När jag slutade (egentligen tog jag bara tjänstledigt) på förskolan fick jag den här presenten:

Jag fick alltså en röd plasthink, en gul spade, en barntandborste, en barntandkräm och en Daim. Förklaring någon?

Alla avsked...

Förutom allt som ska planeras och göras inför resan så ska jag också säga hejdå till alla nära och kära. I vanliga fall har jag otroligt svårt för separationer, men så här långt har jag klarat av det riktigt bra faktiskt. Jag har sagt hejdå till mina bästa vänner, och idag fick jag säga hejdå till alla mina älskade barn på förskolan där jag jobbar. Det blev väldigt många goa kramar! Jag sa också hejdå till alla mina kollegor såklart. Det känns konstigt. Tomt. Och overkligt. Men inga tårar än så länge.

Men i helgen kommer våra familjer hit och jag misstänker att det blir de tuffaste avskeden...

Dagens låt(ar)

Ännu en grym artist från årets American Idol är Didi Benami. Här kommer några klipp med henne:

Dagens tips

Dagens tips är att inte "bara vila ögonen" när klockan ringer 06.15. Detta är ett ännu hetare tips om du är extremt trött rent allmänt, kanske har mycket på jobbet eller eventuellt en resa inplanerad inom snar framtid. För om du "bara vilar ögonen" när du är extremt trött kan det innebära att du vaknar en timme senare, vilket är lika med en kvart innan du ska vara på jobbet. Det kan också innebära att när du sedan står på jobbet 20 minuter efter att du vaknat inte riktigt fattar vad som hände, och detta i sin tur kan göra att du känner dig förvirrad resten av dagen...

En vecka kvar...

Idag är det en vecka kvar tills jag åker till Ecuador. Jag kan inte fatta att vi åker så snart. Nu har jag resfebern infunnit sig på riktigt. Jag har ont i magen, känner mig stressad och hjärnan går på högvarv: "Jag får inte glömma att packa ner biljetterna", "Undrar hur vädret är där?", "Jag måste hinna gå till apoteket på onsdag", "Hur ska jag kunna lära mig spanska?", "Hur kommer vi att bo?", "Vi måste komma ihåg att stänga av frysen", "Kommer vi att bli rånade där borta?" o.s.v.

Men förutom alla dessa tankar så är också separationsångesten ett faktum. Hur ska jag klara mig utan min underbara familj i tre hela månader? Och alla mina fina vänner, hur kommer det kännas att inte kunna prata med dem på så lång tid? Dessutom ska jag ta avsked av alla goa barn som jag jobbar med och mina härliga kollegor på fredag, och det känns faktiskt också i hjärtat.

Jag kommer att sakna er alla så oerhört mycket!

Påskafton i bilder

Hoppas att ni har haft en mysig påskafton. Här har det varit dåligt med påskkäringar, men däremot har vi fått både sol och god mat.

Påskliljor är såklart ett måste.

Jag och D fick choklad i vårt påskägg.

Sedan var det dags för påskbuffé och ägg är såklart en given ingrediens.

Rostbiff och kalkon.

Avocadohalvor.

Lax.
Påsktårta.

och så kaffe såklart.

Glad påsk!

Tittar in för att önska er alla en riktigt glad påsk! För min del firas påsken tillsammans med nära och kära. Det kommer ju att dröja ett bra tag tills vi ses igen så det känns både roligt och vemodigt att umgås med min älskade familj igen. Här blir det snart en riktigt god påskbuffé. Bilder kommer senare.

Glad påsk på er alla vänner och bloggvänner!

Ny design på gång

Nu är By Vanilla-bloggen snart ett år gammal, och lika gammal är designen. Jag kan väl erkänna att jag har tröttnat på den, men nu är det äntligen en sprillans ny design på gång. Den kommer att publiceras lagom till Ecuador-resan så jag kan väl avslöja att den är inspirerad av resan.

1 april

Idag är det 1 april, men vad jag vet har jag faktiskt inte blivit lurad än. För ett år sedan var jag i en klass två och det första som hände på morgonen var följande:

Pojke: Jag åt pannkakor till frukost idag.
Vanilla: Jaha, gjorde du?
Pojke: April, april, jag kan lura dig vart jag vill!

Hög nivå på skämt där. Men det märks att jag arbetar med yngre barn nu för "mina" barn gick bara runt och sa "Maj, maj, måne jag kan lura dig till Skåne".

Utan att ha lurat någon först alltså.

Dagens tips

Dagens tips är att alltid ta med dig ett paraply när ska ge dig iväg och du ser att himlen är kolsvart. Det kan nämligen hända att det börjar dugga lite smått när du cyklar iväg till busshållplatsen. Det kan också hända att regnet tilltar medan du står och väntar på bussen. Och om du har riktig otur så är bussen super-duper sen just denna morgon och har du ännu mer otur så finns det ingen busskur på just den hållplatsen där du står. Rätt som det är så vräker regnet ner och du blir totalt genomblöt. Så ta med paraply...