Make a change

Vi beklagar oss ofta över världens orättvisor. Vi förfasas över sjukt höga löner, miljardärer och kändisar som lever lyxliv medan människor i världen svälter. Och vi klagar på politiker och världens ledare. Visst har alla dessa människor stor möjlighet att påverka. Men vi kanske måste börja med oss själva. Vad kan vi göra för att världen ska bli en bättre plats?

"If you wanna make the world a better place,
take a look at yourself and then make a change"

Mer jobb

Mitt syfte med den här volontärresan har hela tiden varit mycket tydlig för mig. Det har varit häftigt att göra alla dessa småresor som vi har gjort, men jag har hela tiden känt att jag främst är här för att jobba. Efter min allra första dag i byskolan (som ni ju vet blev ganska kaotisk, läs annars här) kom jag "hem" till D och sa att jag ville jobba eftermiddagar också. Visst är det tröttande att jobba som lärare här, men när jag kommer hem är klockan bara halv ett och jag har hela eftermiddagen kvar. Det har varit skönt att slappa, gå och ta en kaffe eller gå ner till floden. Men jag är som sagt här för att arbeta. Nu har äntligen den nya platsen anordnats, och i onsdags skjutsade min "värdpappa" mig till nästa arbete. Jag ska fortsättningsvis arbeta några timmar på en småbarnsavdelning på förskolan här i byn. Det ska bli otroligt intressant att jämföra den upplevelsen med mina erfarenheter från den svenska förskolan!

Helgens utflykter

Det är svårt att hinna blogga lika mycket nu när jag bor i den lilla by Rio Verde. En och annan gammal dator finns i byn men Internet går inte att komma åt alls. Det är konstigt att befinna sig på en plats utan Internet men ganska skönt också på något sätt.

Helgen som gått har varit händelserik och spännande som nästan varje helg är här i Ecuador. I lördags var det en stor födelsedagsfest för sonen i familjen. Det fiskades fisk, lagades massa mat, gjordes snittar, köptes tårtor och dukades långbord. Det var riktigt mysigt att sitta och äta middag ute i den kolsvarta och ljumma natten. Efter middagen tog vi en promenad i den lugna byn och satte oss sedan på ett krog-liknande ställe. Vi var åtta personer, men min "värdpappa" tyckte att det var lagom att ta in två stora flaskor öl för oss att dela på.

Söndagen bjöd på fotbollsmatch inne i den närmaste staden Banos samt en mycket god avokadosallad efteråt. Vi hann också med lite shopping. Även måndagen var ledig eftersom det var Ecuadors nationaldag. Vi vaknade till smatter mot rutorna. Trots att vi alla var trötta släpade vi oss ner till frukosten och då frågade mina "värdföräldrar" om vi ville åka med in till den lite större staden Puyo och kanske äta något eller så. Ja, visst det kunde vi väl göra. Vi trängde ihop oss fyra stycken i baksätet som vanligt och åkte en dryg timme mot Puyo, men vi åkte förbi staden och stannade vid ett zoo-liknande ställe. Vi fick en guide och gick på slingriga stigar medan regnet öste ner. Det klafsade om fötterna och de våta träden piskade oss i ansiktet. Men vi såg några riktigt häftiga djur som ni kan se i inlägget nedan. När djurbesöket var avklarat åkte vi in till Puyo och mycket riktigt åt vi på restaurang, men det är nog knappt att det kan kallas för restaurang. Det var trasiga plastdukar på borden, och maten serverades på trasiga och omaka tallrikar. Den ljumma juicen serverades i plåtmuggar och i soppan simmade alla möjliga olika djurdelar omkring. Sedan fortsatte vi nästan en timme till i bil innan vi klev ur och begav oss in i djungeln. Inte heller detta så värst likt storstadsbesöket som jag hade föreställt mig. Efter en lång och mödosam vandring kom vi i alla fall fram till ett magiskt vattenfall.

Inget blev riktigt som jag tänkte mig den här helgen, men det blev bra ändå och jag är glad för allt som jag har fått uppleva! Hoppas att ni har fint försommarväder hemma i Sverige!

Foton från Ecuador

Nya människor

Människor. Jag är så fascinerad av människor. Det finns många anledningar till att jag valde att ta tjänstledigt tre månader och resa till Ecuador. En av dem är att få träffa nya människor. Det är så spännande att träffa människor som lever ett helt annorlunda liv än vad jag själv gör och mötet med dem är värt så otroligt mycket. Det kan vara mötet med ägarinnan av det lilla hotellet i byn, mötet med en 16-årig flicka som är gravid, utan pojkvän och utan föräldrar, mötet med en indianman som kämpar mot fattigdomen i en liten indianby, mötet med en lärare som har en klass på 30 elever och samtidigt är rektor för skolan. Så många intressanta människor. Och jag får möjlighet att träffa dem. Prata med dem. Umgås med dem. Och lära av dem. Det är verkligen häftigt. Med människor.

Sjuk...

Innan vi åkte var jag helt inställd på att någon gång (eller flera) bli ordentligt magsjuk. Det har inte inträffat (peppar, peppar!). Vad jag däremot inte ställde in mig på var att bli sjuk för övrigt. Det har inträffat. Och egentligen är det ju inte så konstigt. Jag träffade nästan 100 barn förra veckan, och när de inte bråkar och ställer till med hyss på lektionerna så är de väldigt kramiga och har man riktigt "tur" så får man en puss på kinden av sina elever. Det är väl ett antal nya baciller här antar jag, och dessutom är det väldigt smutsigt överallt och det finns ingen tvål vid barnens toaletter. So, here we are. Med sprängande huvudvärk, halsont, snuva, hosta och värk i hela kroppen sitter jag på mitt lilla, smutsiga rum medan barnen blir utan engelskalektioner…

Dagens tips

Om du har huvudvärk, ont i halsen och är riktigt trött efter första veckan i en ecuadoriansk byskola så är dagens tips att inte åka till Puyo. Om du gör det kan det nämligen innebära att du får sitta i en varm och kvav buss i över en timme för att sedan komma fram till en sliten och nergången stad med sjukt hög luftfuktighet och ca 30 grader i luften. Om du har tur så är det molnigt, men det hjälper ändå inte för luften går inte att andas och förkylningen blir tusen gånger värre. Om du trodde att du skulle kunna shoppa lite i den fina staden så tror du fel, staden är full av butiker men det är bara skräp i dem! Mobilskal, plastbollar och playboy- jeans är det enda som finns att tillgå. Vidare kanske du tror att det blir mysigt att sätta sig i bussen igen på eftermiddagen. Det blir det inte. Luften står om möjligt ännu mer still och det är närmare 40 grader i bussen. Dessutom kanske det kommer fram en man som tar betalt av dig och som senare visar sig vara en otroligt oärlig man. Senare kanske den riktiga bussassistenten kommer och tar betalt för resan. Detta innebär att dagen som kanske inte varit så där alldeles underbar dittills avslutas med att du får betala bussturen på $8 två gånger…

En vecka senare...

Nu har vi varit i Rio Verde i en vecka, och tro det eller ej men vi börjar faktiskt känna oss hemma här nu. Trots en standard som inte ens går att jämföra med Sverige så har vi anpassat oss. Rummet med mögel på väggarna, myror i sängen och stora insekter i brödpåsen känns ändå som vårt rum. Och byn Rio Verde har visat upp mer än spöregn och kyla. Vi har faktiskt haft ett par ganska fina dagar här och då är det väldigt mysigt att bo i en liten by mitt uppe bland bergen. Vi har också lärt känna familjen lite mer, det är fortfarande svårt att göra sig förstådd och av den anledningen är det lite svårt att komma på saker att prata om, men de är trevliga och vi trivs med dem.

Att första veckan är avklarad betyder också att vi har klarat av de första fem dagarna i skolan. Det har verkligen varit tufft. I torsdags när jag lämnades själv hela dagen med en klass på 30 elever varav flera stycken förmodligen har ett antal olika diagnoser var jag nära på att gå hem. Jag var så fruktansvärt trött och jag fick ingen hjälp och barnen var rent ut sagt för jävliga. Men jag tog mig igenom det och det är jag glad för. Förhoppningsvis blir det lättare nästa gång, när jag känner dem lite bättre, kan lite mer spanska och i alla fall kan några namn.

På det stora hela känns allt alltså mycket bättre. Men oj vad jag längtar efter min familj, mina vänner, min lägenhet, min säng, min tv, min sköna soffa och mitt rena badrum! Jag längtar också efter fil och flingor på morgonen, nyttig mat, frukt och grönsaker, men framför allt efter att kunna äta vad jag vill när jag vill! Men jag är glad och tacksam för att jag får uppleva det här livet, förhoppningsvis kommer det att ge mig perspektiv och jag hoppas att jag kommer att vara otroligt mycket mer tacksam när jag kommer tillbaka till Sverige.

Första dagen på volontärprojektet

Oj, jag har tusen saker att berätta om mina första två dagar på volontärprojektet. Barngruppen som sådan var ingen stor överraskning, klassen var ganska lik en svensk klass frånsett att barnen hade trasiga och smutsiga kläder samt var mer kontaktsökande än de flesta svenska barn. Däremot var standarden i skolan under all kritik. Fönstren var trasiga, bänkarna gamla och opraktiska, väggen var trasig så om de väsnades i rummet bredvid blev det kaos även i detta klassrum. Dessutom håller de på att bygga upp delar av huset som skolan är i, vilket innebär att barnen går i skolan på en byggarbetsplats. De måste kliva över murbruk, spikar och armeringsjärn för att komma in i sina klassrum. Barnen som har klassrum på andra våningen får akta så att de inte ramlar ner eftersom det inte finns några räcken utanför klassrummet utan bara en liten trappa ner.

Vi sprang till skolan i spöregn i måndags. Väl där togs vi emot av lärarna och de höll ett möte (trots att lektionerna redan hade börjat) och funderade på var jag och min syster skulle vara. De bestämde att vi inledningsvis skulle vara i samma klass och vi fick följa med en lärare som hade 8-9-åringarna. Läraren ställde sig längst fram i klassrummet och började prata, men vi förstod ingenting av det hon sa. Sedan skrev hon upp ett mattetal och tre bokstäver på tavlan, sa något om ”baños”, vilket betyder toalett, och lämnade klassrummet. Barnen är i skolan fem timmar om dagen, och läraren kom aldrig tillbaka. Vi hade missuppfattat henne, hon hade inte gått på toa utan åkt till staden Baños. Jag kan väl säga som så att vi fick en rivstart på vårt volontärprojekt. Det var mycket svårt att förstå spanskan som barnen pratade och det var svårt att uttrycka sig på spanska. Vi hade inte heller förberett några lektioner eftersom vi trodde att vi skulle få gå bredvid ett par dagar först, så jag fick improvisera. Tur att vi fick vara i samma klassrum i alla fall, så vi kunde hjälpas åt att hålla ordning på barnen.

Det är nog inte så lätt att växa upp här. Jag får känslan av att lärarna inte har tid eller intresse för barnen utan bara undervisar gruppen som sådan. Skolan har ekonomiska problem så det är alldeles för få lärare, detta märks också när barnen börjar ”högstadiet” och börjar gå i skolan i närmaste stad. Barnen från Rio Verde är inte alls lika väl förberedda för studierna som de övriga barnen är. Det den här skolan har störst problem med är engelska, datorkunskap samt idrott. Jag och min syster hoppas kunna vara till nytta när det gäller just dessa ämnen. Jag hoppas också att jag får barnen att känna sig omtyckta och sedda. De här barnen är i stort behov av uppmärksamhet och kontakt med vuxna och jag hoppas att jag kan stärka dem som personer och hjälpa dem vidare i deras utveckling. Trots ständigt spöregn och en by som var allt annat än vad vi förväntat oss så känns det spännande att få arbeta på den här skolan. Det kommer definitivt att bli en helt ny erfarenhet för mig!

Rio Verde

Nu är vi framme i den lilla byn uppe i bergen där vi ska bo de närmaste två månaderna. Jag försökte att inte ha några förväntningar på det här stället, men det hade jag såklart ändå. Jag trodde att man åkte från den närmaste staden Baños på en mysig liten landsväg med vacker natur runtomkring och sedan kom fram till en liten mysig by. Jag tänkte mig mycket träd, mycket sol och maffiga berg runtom, en liten by med jordtrampade gator och små fina hus samt en liten byskola.

Istället åkte vi på en hårt trafikerad väg ca 20 minuter från staden, och efter ett gäng med olika tunnlar såg vi byn strax nedanför den stora vägen. Byn är mycket liten och husen är nästan fallfärdiga. Det mesta ser gammalt och slitet ut, och det enda som stämmer överens med mina förväntningar är de maffiga och grönbeklädda bergen runtomkring. Annars bor vi i små rum som luktar illa, har mögel på väggarna och trasiga möbler. Redan första dagen gick vi iväg och köpte rengöringsmedel samt trasor för att försöka göra rummet beboligt. Jag och min man sover i en 90-säng med ett Spiderman-märke på. I duschen finns ett hål ut så att det blir kallt och rått på kvällarna. Då och då försvinner vattnet helt och vi är för det mesta utan varmvatten. Dessutom har det spöregnat och varit kallt ända sedan vi kom hit. Igår regnade det in i min systers rum. Det är molnskog runtomkring så det är konstant fuktigt. Våra böcker är alldeles vågiga och våra fuktiga kläder torkar aldrig. Som om det inte vore nog har vi den stora, hårt trafikerade vägen ca 100 meter från vårt rum och det första vi ser när vi kommer ut är en stor tunnel. Hundar skäller hela nätterna igenom och våra kuddar var stenhårda och stoppade med ihopknutna strumpor.

Så nja, Rio Verde var inte riktigt som jag hade föreställt mig…

Färdigutbildad

Jaha, då har jag inte bara en lärarexamen utan även en avklarad intensivkurs i spanska. Idag var det den sista lektionen och jag måste säga att det känns lite tomt. Vi har bott här i Quito i dryga tre veckor nu och vi har liksom kommit in i en vardag här också. Det har varit ganska skönt att plugga spanska tre timmar på förmiddagarna, sedan göra lite läxor och ha lugna, sköna eftermiddagar. Men nu är det slut på det, såväl på spanska-lektioner som på de lugna eftermiddagarna. Men den här helgen åker vi till den lilla byn Rio Verde där vi ska bo i två månader och där ska jag äntligen få börja volontärarbeta. Det känns lite spänt såklart, jag vet inte alls vad jag ska vänta mig och jag är lite nervös för att jag inte kan tillräckligt bra spanska. Men på måndag ska jag äntligen få göra det jag har drömt om sedan jag var 12-13 år.

Jag hoppas att jag kommer åt Internet snart igen, för jag kommer säkert att ha massor att berätta om efter min första vecka ute i projektet.
Vi hörs!

Besök i en indianby

Jag upplever så otroligt mycket olika saker här i Ecuador. Tänk om jag skulle göra lika mycket saker hemma i Sverige! Rent teoretiskt skulle jag kunna åka till en ny svensk ort varje helg, ta in på hotell och uppleva allt som staden har att erbjuda. Men det gör man ju inte…

I helgen som var valde vi att åka till staden Ibarra, ca 4-5 timmar från Quito. Efter en tröttsam busstur kom vi fram till en stad som kryllade av folk och vi hade svårt att ta oss fram på gatorna. Vi tog in på stadens finaste hostal och jag blev såklart besviken. Det är konstigt att det tar sådan tid att ställa om! När jag läste om det finaste hostalet i staden så tänkte jag mig ett riktigt lyxhotell, men självklart var rummet ljusår från ett vanligt Scandic-rum. Följande morgon mötte vi upp tre andra volontärer på busstationen och sedan blev vi hämtade av en man som körde upp oss till en indianby i närheten.

Jag har aldrig haft något stort intresse för indianer tidigare. Jag såg visserligen fram emot besöket, men hade egentligen inte så stora förväntningar. Men det blev en dag som jag förmodligen kommer att minnas resten av livet. Det är svårt att beskriva vad det var som fick mig så engagerad och berörd. Jag fick i alla fall bekräftat att värdfamiljen vi bor i tillhör den rika delen av befolkningen i Ecuador. I indianbyn möttes vi av en helt annan verklighet. Människorna där levde ett mycket enkelt liv, och många gånger kändes det som om vi förflyttades 100 år tillbaka i tiden. De hade enkla bostäder, rinnande vatten men annars inget av värde i sina hem. Husen luktade och kändes som de uthus mina föräldrar har i sin trädgård. Djuren sprang runt fritt utanför husen och tjurarna användes främst till att plöja åkrar med. Men det var framför allt första gången vi fick möjlighet att samtala och umgås med människor som lever i fattigdom och lever totalt annorlunda liv än vad vi gör i Sverige. Hela byn och människorna som vi mötte berörde mig djupt och min känsla av att vilja göra en skillnad väcktes till liv på ett sätt som jag inte ens kände när vi bestämde oss för att vi ville göra den här resan. Jag började genast fundera på hur jag skulle kunna hjälpa familjen och vad jag skulle skicka i ett paket till familjen sedan när jag kommer hem till Sverige. Jag är så otroligt glad att vi valde att åka till indianbyn. Besöket har inte förändrat hela mitt liv, men det har verkligen påverkat och berört mig.

Huset där indianfamiljen bodde

Minstingen inne i huset

Husdjur

Majsfält

Slingriga stigar

Huvudstadsliv

Jo, visst befinner vi oss i ett fattigt land. Och visst har vi sett och upplevt mycket som man aldrig kan uppleva i Sverige. Men eftersom vi befinner oss i Quito i drygt tre veckor, och inte har börjat jobba än passar vi på att leva lite huvudstadsliv här också. En cappucino och en god kladdkaka har vi beställt ett antal gånger här i Quito...

Fjärilsfarm

Förra helgen hann vi också med att besöka en fjärilsfarm. Där fanns det en hel del fjärilar som vi inte kan finna i Sverige...

Kulturskillnader

Det är alltid svårt att umgås med människor som har helt skilda åsikter när det gäller grundläggande värderingar. Idag talade jag och min lärare om barnuppfostran. Hon är runt 40 och har inga barn och hon har varit tydlig med att hon inte heller tycker om barn. Hon tycker inte om när de gråter eller tjatar. När vi senare vid en bussfärd såg ett skrikande barn med sin mamma ryste hon till. Sedan förklarade hon att hon tycker att de vuxna inte har ordning på barnen. Hon tycker att om barn inte lyder de vuxna så borde de vuxna slå barnen. Hon sa att hon visste att vi i Sverige kunde ringa en myndighet om vi såg en vuxen slå ett barn, men hon tyckte att det var helt fel. ”Vad jag gör i mitt hem, eller hur jag uppfostrar mina barn ska ingen annan bry sig om” sa hon. Våra åsikter var helt klart så skilda som det bara gick. Jag tog på mig ett fejk-smile och framförde mina åsikter på ett så bra sätt jag kunde utan att stöta mig för mycket med den ecuadorianska kvinnan. Men jag hoppas innerligt att hon aldrig skaffar barn...

Måndag!

Äntligen måndag! Äntligen lite lugn och ro. Ja, min tillvaro ser ganska annorlunda ut nu i jämförelse med min tillvaro som jag hade i Sverige. Vi försöker hinna med så mycket som möjligt när jag inte pluggar och är därför borta fredag-söndag de flesta helger. Roligt, men väldigt uttröttande. Så just nu betyder måndag att det blir lite lugnare tempo några dagar igen. På lördag bär det av till en ny ort och på måndag startar jag äntligen mitt volontärprojekt!

Förakt mot flickkulturen

Guldbrandsen (1999) menar att såväl kvinnor som män står för ett förakt mot flickkulturen. Pojkkulturen framhålls som överlägsen, trots att den stereotypa bilden av pojkar är att de väsnas, slåss och tar mycket plats. Olofsson (2007) skriver att när lärare intervjuats har många svarat att pojkar kräver mer, men att de samtidigt är mest intressanta att jobba med. När jag tänker på min egen roll som förskollärare stämmer det skrämmande väl. De barn som är våra svåraste barn på förskolan är pojkar, men det är just dessa barn som jag älskar att jobba med. Därför får de förmodligen mycket mer uppmärksamhet av mig (såväl positiv som negativ) än vad flickorna får. Denna insikt skrämmer mig. Men jag vet ju att det bara är genom insikt som jag kan förändras och bli bättre. Vad är det som gör att pojkarna blir så svåra? Vad är det som gör att vi ändå älskar att jobba med dem? Vad är det som gör att flickor ofta hamnar i skymundan? Vad är det som gör att en bråkig flicka upplevs som irriterande medan en bråkig pojke ses som en utmaning?