Förakt mot flickkulturen

Guldbrandsen (1999) menar att såväl kvinnor som män står för ett förakt mot flickkulturen. Pojkkulturen framhålls som överlägsen, trots att den stereotypa bilden av pojkar är att de väsnas, slåss och tar mycket plats. Olofsson (2007) skriver att när lärare intervjuats har många svarat att pojkar kräver mer, men att de samtidigt är mest intressanta att jobba med. När jag tänker på min egen roll som förskollärare stämmer det skrämmande väl. De barn som är våra svåraste barn på förskolan är pojkar, men det är just dessa barn som jag älskar att jobba med. Därför får de förmodligen mycket mer uppmärksamhet av mig (såväl positiv som negativ) än vad flickorna får. Denna insikt skrämmer mig. Men jag vet ju att det bara är genom insikt som jag kan förändras och bli bättre. Vad är det som gör att pojkarna blir så svåra? Vad är det som gör att vi ändå älskar att jobba med dem? Vad är det som gör att flickor ofta hamnar i skymundan? Vad är det som gör att en bråkig flicka upplevs som irriterande medan en bråkig pojke ses som en utmaning?