Första dagen på volontärprojektet

Oj, jag har tusen saker att berätta om mina första två dagar på volontärprojektet. Barngruppen som sådan var ingen stor överraskning, klassen var ganska lik en svensk klass frånsett att barnen hade trasiga och smutsiga kläder samt var mer kontaktsökande än de flesta svenska barn. Däremot var standarden i skolan under all kritik. Fönstren var trasiga, bänkarna gamla och opraktiska, väggen var trasig så om de väsnades i rummet bredvid blev det kaos även i detta klassrum. Dessutom håller de på att bygga upp delar av huset som skolan är i, vilket innebär att barnen går i skolan på en byggarbetsplats. De måste kliva över murbruk, spikar och armeringsjärn för att komma in i sina klassrum. Barnen som har klassrum på andra våningen får akta så att de inte ramlar ner eftersom det inte finns några räcken utanför klassrummet utan bara en liten trappa ner.

Vi sprang till skolan i spöregn i måndags. Väl där togs vi emot av lärarna och de höll ett möte (trots att lektionerna redan hade börjat) och funderade på var jag och min syster skulle vara. De bestämde att vi inledningsvis skulle vara i samma klass och vi fick följa med en lärare som hade 8-9-åringarna. Läraren ställde sig längst fram i klassrummet och började prata, men vi förstod ingenting av det hon sa. Sedan skrev hon upp ett mattetal och tre bokstäver på tavlan, sa något om ”baños”, vilket betyder toalett, och lämnade klassrummet. Barnen är i skolan fem timmar om dagen, och läraren kom aldrig tillbaka. Vi hade missuppfattat henne, hon hade inte gått på toa utan åkt till staden Baños. Jag kan väl säga som så att vi fick en rivstart på vårt volontärprojekt. Det var mycket svårt att förstå spanskan som barnen pratade och det var svårt att uttrycka sig på spanska. Vi hade inte heller förberett några lektioner eftersom vi trodde att vi skulle få gå bredvid ett par dagar först, så jag fick improvisera. Tur att vi fick vara i samma klassrum i alla fall, så vi kunde hjälpas åt att hålla ordning på barnen.

Det är nog inte så lätt att växa upp här. Jag får känslan av att lärarna inte har tid eller intresse för barnen utan bara undervisar gruppen som sådan. Skolan har ekonomiska problem så det är alldeles för få lärare, detta märks också när barnen börjar ”högstadiet” och börjar gå i skolan i närmaste stad. Barnen från Rio Verde är inte alls lika väl förberedda för studierna som de övriga barnen är. Det den här skolan har störst problem med är engelska, datorkunskap samt idrott. Jag och min syster hoppas kunna vara till nytta när det gäller just dessa ämnen. Jag hoppas också att jag får barnen att känna sig omtyckta och sedda. De här barnen är i stort behov av uppmärksamhet och kontakt med vuxna och jag hoppas att jag kan stärka dem som personer och hjälpa dem vidare i deras utveckling. Trots ständigt spöregn och en by som var allt annat än vad vi förväntat oss så känns det spännande att få arbeta på den här skolan. Det kommer definitivt att bli en helt ny erfarenhet för mig!