En vecka senare...

Nu har vi varit i Rio Verde i en vecka, och tro det eller ej men vi börjar faktiskt känna oss hemma här nu. Trots en standard som inte ens går att jämföra med Sverige så har vi anpassat oss. Rummet med mögel på väggarna, myror i sängen och stora insekter i brödpåsen känns ändå som vårt rum. Och byn Rio Verde har visat upp mer än spöregn och kyla. Vi har faktiskt haft ett par ganska fina dagar här och då är det väldigt mysigt att bo i en liten by mitt uppe bland bergen. Vi har också lärt känna familjen lite mer, det är fortfarande svårt att göra sig förstådd och av den anledningen är det lite svårt att komma på saker att prata om, men de är trevliga och vi trivs med dem.

Att första veckan är avklarad betyder också att vi har klarat av de första fem dagarna i skolan. Det har verkligen varit tufft. I torsdags när jag lämnades själv hela dagen med en klass på 30 elever varav flera stycken förmodligen har ett antal olika diagnoser var jag nära på att gå hem. Jag var så fruktansvärt trött och jag fick ingen hjälp och barnen var rent ut sagt för jävliga. Men jag tog mig igenom det och det är jag glad för. Förhoppningsvis blir det lättare nästa gång, när jag känner dem lite bättre, kan lite mer spanska och i alla fall kan några namn.

På det stora hela känns allt alltså mycket bättre. Men oj vad jag längtar efter min familj, mina vänner, min lägenhet, min säng, min tv, min sköna soffa och mitt rena badrum! Jag längtar också efter fil och flingor på morgonen, nyttig mat, frukt och grönsaker, men framför allt efter att kunna äta vad jag vill när jag vill! Men jag är glad och tacksam för att jag får uppleva det här livet, förhoppningsvis kommer det att ge mig perspektiv och jag hoppas att jag kommer att vara otroligt mycket mer tacksam när jag kommer tillbaka till Sverige.