Dagens tips

Dagens tips ar att inte aka till Galapagos storsta o Isabela. For nar du kommer dit far du veta att den enda battaxin tillbaka gar klockan sex pa morgonen. Nar du sedan har tagit dig upp svintidigt och kommit fram till hamnen kanske du inser att hela bryggan ar full med folk och att det rader fullstandigt kaos. Du kanske gnuggar dina nyvakna ogon och blir en aning stressad av allt folk som skriker olika saker pa spanska, rotar igenom din vaska och granskar ditt pass. Det kan ocksa handa att du for en liten stund slappnar av nar du val sitter pa baten. Gor inte det. Det ar ingen idé. For om du har otur ar vagorna galet hoga just den har dagen och baten kranger fram och tillbaka sa att du blir alldeles yr. Om du har riktigt otur kommer den storsta vagen du nagonsin har sett emot er lilla bat och gor att baten aker upp pa den valdiga vagen. Darefter kanske det kanns som om allt stannar upp. Den gigantiska vagen forsvinner under baten och baten faller rakt ner. Det kan handa att det vander sig i magen ett antal ganger pa dig och det finns riks for att du sedan sitter alldeles kallsvettig och nervos resten av den fruktansvarda batturen...

Annorlunda Ecuador Del 2 Frukosten

Frukost är något som jag älskar hemma i Sverige. En tallrik fil, ett stort glas juice, olika sorters bröd (allra helst hembakat) med mycket pålägg att välja mellan. Mums. Här får vi ibland kaffe och en stor tallrik med ris, pommes frites och kött till frukost, jag som är en frukostälskare måste erkänna att det kan vara kämpigt att få ner ibland... Andra morgnar får vi stekt banan och ägg till kaffet, ganska gott men väldigt fett och jag mår oftast illa efteråt. Ibland får vi vitt, sött bröd med någon torr ost inuti. Vid ett par tillfällen i början fick vi bröd och ägg vilket såklart är mer likt en svensk frukost och därför uppskattades mycket. Helt klart annorlunda frukost mot i Sverige!

Foton från Ecuador

Annorlunda i Ecuador

Nu har jag bott i Ecuador i mer än två månader. Mycket är såklart annorlunda här och jag tänkte försöka beskriva några av de uppenbara skillnader som jag ser mellan Ecuador och Sverige i några inlägg framöver. Första delen kan ni läsa nedan. Håll till godo.

Annorlunda Ecuaodor Del 1 Renlighet

Jag är en person som tycker om att ha rent omkring mig. Hemma i Sverige städar jag minst en gång i veckan och hatar offentliga toaletter. Här i Ecuador har jag fått lägga allt vad renlighet heter åt sidan. Jag tror inte att jag har känt mig riktigt ren sedan vi flyttade till Rio Verde. Rummet vi bor i är möblerat med dammiga, smutsiga och trasiga möbler. Det är fläckar på sängen, insekter och svart smuts i lådorona i byrån och på golvet finns besynnerliga fläckar som inte går att få bort. På väggarna växer det mögel och handfatet i badrummet både läcker och är smutsigt. Filten i sängen luktar bokstavligt talat piss. I helgen bad vi att få nya sängkläder varpå de bar upp ett färgglatt bäddset med målarfläcksfärgar och grus på. Vi frågade försiktigt om hon kanske kunde tvätta sängkläderna vi redan hade i sängen istället vilket hon gjorde. Det var bara det att hon ställde sig och handtvättade våra sängkläder vid tvättstället under trappan där de kvällen innan hade slaktat marsvin... Ett ostädat rum kan jag klara, men smutsiga sängkläder där går min gräns. Men det är inte så mycket att välja på. Det är bara att anpassa sig!

Galapagos!

Efter dryga tre veckor i Quito med spanskalektioner, sju veckor i Rio Verde med volontärjobb är det nu dags för lite välbehövlig semester. Tidigt idag lördag, lyfter planet från huvudstaden mot Galapagos. Vi kommer förmodligen att åka runt lite och se olika öar, men förhoppningsvis blir det också en del slappande...

Avslut...

Är det något jag verkligen inte tycker om så är det avslut. Jag tycker inte om att ta farväl och jag lider av mycket allvarlig ”seperationsångest”. Nu blir det allt på samma gång. Jag har bott här i Rio Verde i nästan två månader, jag har träffat många nya människor, jag har arbetat här, jag har vant mig vid språket, tempot, kulturen och livet här i denna ecuadorianska by och nu ska jag lämna allt. Det känns väldigt konstigt, speciellt med tanke på att jag förmodligen aldrig kommer att återvända hit.

Nu är det förberedelser för allra sista dagen här som gäller. Jag har köpt 100 skrivböcker, blyertspennor, sudd, saxar och övrigt material som vi ska skänka till skolan. Vi har också köpt kläder till de fattiga barnen, samt förberett med godis och presenter till sista dagen. Till förskolan håller jag på med ett stort collage. Dessutom är det väl snart dags att fylla våra stora resväskor igen och på fredag morgon slår vi igen dörren till det mögliga rummet för sista gången och beger oss mot huvudstaden Quito igen.

Det känns sorgligt att lämna allt, men jag längtar hem helt otroligt mycket! Jag saknar min familj, mina fina vänner och jag saknar allt som är HEMMA och SVERIGE!

Trött på att inte förstå!

Spanskan har verkligen varit en av de stora utmaningarna här i Ecuador – och utmaningarna har ändå varit många! Vissa dagar har jag haft långa konversationer med spansktalande människor och jag inser stolt att jag ändå kan göra mig förstådd och klara av ganska komplicerade konversationer. Men sedan kommer det andra dagar när man känner sig helt blåst. Jag kan sitta nere i matrummet med fem-sex spansktalande personer omkring mig och försöka hänga med i deras samtal men istället inse att jag inte förstår ett smack av vad de pratar om. Eller andra dagar på förskolan då vi är fyra-fem kvinnor i samma rum och de pratar och skrattar om något som jag förstår, sedan vänder sig plötsligt någon mot mig och rabblar något på spanska. ”Jag förstår inte” säger jag skamset varpå de upprepar frågan med något högre stämma. Det hjälper ju inte för jag förstår ändå inte orden. Ibland säger jag att jag inte förstår och sitter sedan i tystnad, ibland säger jag bara ”Si” varpå de oftast skrattar eftersom jag istället borde ha sagt ”No”.

Nu har vi varit i Ecuador i närmare tre månader och jag är så trött på att inte förstå! Jag är så trött på att hela tiden koncentrera mig på att försöka förstå och hela tiden vara på spänn när någon tilltalar mig. Jag längtar hem till Sverige där jag får prata svenska, där jag förstår alla och där alla förstår mig!

Varning för strutsen!

I helgen besökte vi Baños stora djurpark. Det fanns många djur att titta på, men vi kunde konstatera att säkerheten inte riktigt är som på svenska djurparker. Till de stora pumorna och leoparderna var det bara en liten grind med ett litet, klent hänglås på. Inget mer. När vi kom fram till strutsarna var det just då dags för matning. Djurskötaren tog bort hänglåset och öppnade grinden. Strutsarna slängde med sina långa halsar och pickade mot grinden. Mannen såg lite osäker ut. Han försökte mota bort dem lite för att kunna ta sig in i inhängnaden utan att bli attackerad. Det tog en stund, men till slut hade de flyttat sig tillräckligt för att han skulle kunna springa in och hälla ut den stora säckens innehåll i en stor matskål. En familj stod bredvid oss och tittade på. Mamman och pappan var fascinerade av de stora djuren. Plötsligt såg jag hur deras lilla dotter, på kanske två år, hade svängt upp grinden (som ju inte var låst) och var på väg in mot de stora djuren. Jag sprang fram och fick tag på flickan, sprang ut igen, stängde grinden och lämnade över flickan. Föräldrarna såg förvånade ut, skrattade nervöst och tackade så mycket för hjälpen. Jag vågar inte tänka på vad som skulle ha hänt om flickan kommit lite längre och strutsarna fått syn på henne…

Felsägning...

Skoldagen är slut, jag och min syster pustar ut när de sista barnen lämnar klassrummet, vi plockar ihop våra saker och går ut. Spöregn. Jaha, som vanligt då, tänker vi och börjar gå mot porten. Utanför står en stor klunga barn och när jag fäller upp mitt trasiga paraply är det som att ta fram en köttbit mitt bland en flock lejon. Det är barn överallt, några drar i min tröja, några knuffas för att komma närmast och min syster har ingen chans att få något skydd mot regnet. Jag försöker snällt och vänligt att säga till barnen. Flera gånger, men utan resultat. När vi kommer upp på den stora vägen och jag vinglar till just när en stor lastbil kör två dm ifrån mig, p.g.a. alla barn som trängs runt mig tappar jag tålamodet. Det har varit en tuff dag och jag orkar inte med detta längre. Som tur är vet jag att paraply heter ”Paragua” på spanska, så jag ryter till: ”No! Solo Lisa y yo de Paraguay!” Hm, att skrika till barnen att bara jag och min syster kommer ifrån Paraguay funkade inte. Mycket konstigt. Om jag och min syster nästan skrattade på oss av skratt mitt i eländet? Självklart.

Kungligt bröllop?

Jag ringde mina föräldrar igår och de sa att de tittade på det kungliga bröllopet. ”Va? Är det idag?” sa jag. Jag antar att det har varit, och fortfarande är, stor hysteri kring detta och det känns konstigt att jag är på andra sidan jordklotet och inte märker någonting av denna stora svenska händelse!

Så, alla ni som tittade, vad behöver jag veta för att våga mig hem till Sverige? Och hur bra var sändningen igår, lördag? Borde jag bänka mig framför en repris av hela vigseln strax efter midnatt när jag kommer hem till min lägenhet efter tre månader i Ecuador?

Annorlunda arbete...

Som jag skrev om tidigare arbetar jag även på en förskola här i Rio Verde på eftermiddagarna. Det är mycket olikt den svenskan förskolan, på alla tänkbara sätt. Lokalerna är trånga, smutsiga och totalt opedagogiska. Gården är nedgången trots att förskolan bara är två år gammal. Personalen är inte utbildad. Det finns egentligen ingen tydlig plan eller specifik pedagogik utan arbetet går mest ut på att ta hand om barnen, eller kanske till och med förvara barnen. När de minsta barnen äter mat ställer de ut en kastrull med soppa på golvet, sätter barnen i en ring och matar dem ur kastrullen. Med samma sked. De har oftast bara en mugg som alla barn får dricka ur. De har inte mycket leksaker och väldigt lite övrigt material för att rita eller pyssla. Men det jag tycker är värst är att de är så otroligt hårda mot barnen, det är matchokulturen som råder och barn (framför allt pojkar) ska inte gråta. Det är skrik och hårda ord från de vuxna, men sällan någon som ger barnen en kram. Det är också vanligt att slå barn här i Ecuador. Barnaga är numera olagligt, och att slå barn med t.ex. linjaler gör de inte längre i skolan. Men det finns fortfarande en uppfattning om att barn ska straffas fysiskt om de gör något fel. Trots att de inte slår barnen hårt är det fruktansvärt svårt att se för mig. Men jag känner inte att jag kan gå emellan och kritisera deras sätt att uppfostra barnen. Det skulle inte göra någon skillnad i längden. Det är så man gör här. Men i mina ögon är det både ironiskt och tragiskt när de vuxna säger åt barnen att inte slåss och samtidigt slår dem på händerna eller i ansiktet…

Behöver jag säga att jag har blivit populär hos barnen? När de gråter för att de har slagit sig kan jag inte låta bli att ta dem i knä och jag älskar att busa och leka med barnen, vilket de andra vuxna aldrig gör vad jag har sett.

Jag inser att jag nu har målat upp en väldigt mörk bild av den ecuadorianska förskolan. Jag vill i alla fall framhäva att jag tycker mycket om förskollärarna som personer och jag vet att de gör vad de kan utifrån de förutsättningar som finns och utifrån den kunskap de besitter. Men jag som alltid har tyckt att den svenska förskolan är bra känner mig nu mer stolt än någonsin över att vara svensk förskollärare.

Vädret i Ecuador

Jag åkte visserligen inte hit för vädrets skull, men jag måste erkänna att jag ändå hade föreställt mig tre sköna och soliga månader här i Ecuador. Efter en riktigt tråkig höst, en otroligt lång och kall vinter så kändes det skönt att först spendera tre månader i Sydamerika och sedan komma hem till ett förhoppningsvis somrigt och varmt Sverige. Men så är inte fallet. De riktigt fina dagarna här i Ecuador kan jag räkna på en enda hand trots att jag har bott här i två månader nu. Ibland är det soligt på förmiddagen och molnigt på eftermiddagen men det har framför allt regnat extremt mycket! Och jeansen som jag bara tog med mig ”fall att” har jag nästan använt sönder, mina koftor och tröjor har tvättats massor med gånger medan mina linnen ligger fint ihopvikta i resväskan…

Foton fran Ecuador

Det blir ALDRIG som man har tänkt sig...

Mitt arbete i den ecuadorianska byskolan har varit mycket tufft. Jag har inte haft något schema och har oftast kastats in i klasser utan att få chansen att förbereda mig. Rektorn tyckte att jag skulle vara i en klass en hel dag för att sedan vara i en annan klass nästa dag. Detta passar inte mig alls eftersom jag då har engelska 30, max 45 minuter och sedan försöker hålla ihop klassen så gott jag kan resten av dagen utan att kunna tillräckligt bra spanska. För lärarna har det säkert passat väldigt bra eftersom de många gånger har lämnat klasserna helt och hållet till mig medan de ägnat sig åt något helt annat. Jag har kontaktat volontärorganisationen flera gånger och sagt att jag vill ha ett schema och vill undervisa mer engelska. De har pratat med rektorn men ingenting har hänt. Förrän i torsdags, då situationen blev ohållbar i skolan. Jag ringde upp min kontaktperson igen som den här gången blev mycket arg. Han skulle prata med rektorn och ge dem en sista chans, men på söndagskvällen fick jag veta att jag inte skulle återvända till den skolan mer. Jag skulle istället börja arbeta på en helt ny skola.

Till en början kändes denna information ganska tung. Jag valde att förlänga volontärprojektet till två månader för att jag skulle ha möjlighet att lära känna barnen bra och verkligen lära ut mycket engelska. Som det blev nu fick jag byta skola efter tre veckor, och fick börja om från början, med 80 nya barn, nya lärare och en ny rektor. De första dagarna kändes det lite motigt, just när jag började få in lite rutin med barnen i byskolan fick jag börja om från början igen. Jag kände mig trött och lite omotiverad. Men det gick snabbt över. Nu har jag varit på den nya skolan i två veckor och jag trivs mycket bättre. Här får jag istället undervisa fem lektioner per dag och det märks att både lärare och barn är mer intresserade av engelskaundervisning! Många av barnen har det tufft och är därför lite extra krävande, men de är också otroligt goa och fina barn som jag kommer att sakna massor när jag åker härifrån!

Nej, det blir aldrig som man har tänkt sig. Men ibland visar det sig att det blir ganska bra i slutänden ändå!

Dagens tips

Om du kommer till ett nytt land, säg Ecuador t.ex., och får ett rum med tillhörande badrum så är dagens tips att inte lita på att badrumsfönstret inte går att se in igenom utifrån. Det kan hända att fönstret har mönster och verkar vara ett sådant badrumsfönster som finns i Sverige, men lita inte på det! För om du gör det kan det resultera i att du går omkring i ditt badrum i en vecka utan att inse att fönstret visst går att se in i, speciellt på kvällen när det är ljust i badrummet och mörkt utanför. Och om du har riktigt otur så vetter ditt badrumsfönster ut mot den stora vägen. Har du ännu mer otur så har både hus, polisstationen samt den enda busstationen i stan perfekt insyn i ditt badrum…

En liten bit av hemma...

När jag lämnade Sverige lämnade jag också kvar en hel del prylar som jag vanligtvis är ganska fäst vid. Mobilen ligger avstängd och övergiven hemma i en låda (jag måste faktiskt tänka efter för att ens minnas hur den ser ut), klackskorna har jag definitivt ingen användning för här så de är också kvar, smycken, klockan, parfym, dyra hårprodukter och till och med vigselringen lämnade jag kvar hemma.

Något mer som jag ställde in mig på att vara utan är serier. Jag och D brukade titta på ett avsnitt Vänner, Scrubs eller How I met your mother på kvällarna hemma i Sverige och det förstod jag ju att jag var tvungen att klara mig utan här i Ecuador. Men så visade det sig att en av mina medresenärer har med sig de tre första säsongerna av How I met your mother på datorn. Så när vi får lite hemlängtan då kryper vi upp i en säng (för tillgång till någon soffa har vi förstås inte), ställer upp datorn, tar fram lite choklad och tittar på ett avsnitt eller två. Lyx!

Vulkanutbrott

Som några av er kanske har hört så pågår ett vulkanutbrott här i Ecuador. Askmolnen från vulkanen Tunguragua har gjort att såväl flygplatsen som skolor i Ecuadors folkrikaste stad Guayaquil stängt ner. Vulkanen ligger ca två mil ifrån den lilla by där vi bor, men för er som undrar mår jag och mina medresenärer bra och är i säkerhet. De har evakuerat människorna som bor runt om vulkanen, men Rio Verde där vi bor är säkert. Vi hörde ljuden när utbrotten började i fredags och när vi under lördagen efter reste förbi Banos till Riobamba såg vi vulkanen som sprutade ut rök. Det var maffigt. Naturen är verkligen häftig här i Ecuador, bara man håller sig på säkert avstånd såklart!