Annorlunda arbete...

Som jag skrev om tidigare arbetar jag även på en förskola här i Rio Verde på eftermiddagarna. Det är mycket olikt den svenskan förskolan, på alla tänkbara sätt. Lokalerna är trånga, smutsiga och totalt opedagogiska. Gården är nedgången trots att förskolan bara är två år gammal. Personalen är inte utbildad. Det finns egentligen ingen tydlig plan eller specifik pedagogik utan arbetet går mest ut på att ta hand om barnen, eller kanske till och med förvara barnen. När de minsta barnen äter mat ställer de ut en kastrull med soppa på golvet, sätter barnen i en ring och matar dem ur kastrullen. Med samma sked. De har oftast bara en mugg som alla barn får dricka ur. De har inte mycket leksaker och väldigt lite övrigt material för att rita eller pyssla. Men det jag tycker är värst är att de är så otroligt hårda mot barnen, det är matchokulturen som råder och barn (framför allt pojkar) ska inte gråta. Det är skrik och hårda ord från de vuxna, men sällan någon som ger barnen en kram. Det är också vanligt att slå barn här i Ecuador. Barnaga är numera olagligt, och att slå barn med t.ex. linjaler gör de inte längre i skolan. Men det finns fortfarande en uppfattning om att barn ska straffas fysiskt om de gör något fel. Trots att de inte slår barnen hårt är det fruktansvärt svårt att se för mig. Men jag känner inte att jag kan gå emellan och kritisera deras sätt att uppfostra barnen. Det skulle inte göra någon skillnad i längden. Det är så man gör här. Men i mina ögon är det både ironiskt och tragiskt när de vuxna säger åt barnen att inte slåss och samtidigt slår dem på händerna eller i ansiktet…

Behöver jag säga att jag har blivit populär hos barnen? När de gråter för att de har slagit sig kan jag inte låta bli att ta dem i knä och jag älskar att busa och leka med barnen, vilket de andra vuxna aldrig gör vad jag har sett.

Jag inser att jag nu har målat upp en väldigt mörk bild av den ecuadorianska förskolan. Jag vill i alla fall framhäva att jag tycker mycket om förskollärarna som personer och jag vet att de gör vad de kan utifrån de förutsättningar som finns och utifrån den kunskap de besitter. Men jag som alltid har tyckt att den svenska förskolan är bra känner mig nu mer stolt än någonsin över att vara svensk förskollärare.