När jag la mig på onsdagen den 14 december fick jag flera förvärkar i tät följd, men lyckades ändå somna. Jag vaknade lite då och då av värkarna och halv fyra började jag klocka dem. Då var det tio minuter mellan värkarna och jag kunde inte somna om igen. Jag blev såklart pirrig och kunde inte låta bli att väcka D. Nu var det verkligen på gång!
Vi stannade hemma hela förmiddagen medan värkarna blev allt mer intensiva. De var ganska oregelbundna och jag passade på att duscha, packa det sista i BB-väskan och ta det lugnt. För varje värk som kom reste jag mig och promenerade runt i lägenheten. Jag hade också TENS-plattor som jag hade placerat i svanken och jag ökade styrkan vid varje värk. Framåt eftermiddagen blev värkarna allt värre och tolv timmar efter att jag började klocka värkarna kände jag att det var ohållbart, så vi ringde till förlossningen. De sa att vi var välkomna in.
Det kändes konstigt när vi skulle åka iväg. Förhoppningsvis skulle vi ha med oss en liten bebis nästa gång vi kom hem. Vi körde iväg till förlossningen och jag andades genom värkarna. Det gick ganska bra. Vi blev inskrivna på förlossningen klockan fyra på eftermiddagen den 15 december. Efter en stund fick vi träffa barnmorskan och vi gick igenom vårt förlossningsbrev. Jag blev undersökt och var öppen fyra cm. Jag fick tillgång till gåbord och pilatesboll och sedan fick vi vara ensamma. Barnmorskan kom in då och då för att lyssna på bebisens hjärta. De första två timmarna gick ganska bra men sedan tilltog värkarna rejält. Jag som hade tänkt att vara rörlig under hela förlossningen klarade inte längre av att ta mig upp ur sängen när värkarna kom. De blev mer och mer intensiva och jag valde att ta hjälp av lustgas.
Lustgasen hjälpte mot de värsta topparna i värkarna, men det gjorde förstås fortfarande riktigt ont. Dessutom var det där "utsuget" jobbigt att ha runt huvudet. Värkarna fortsatte att bli värre och värre. Barnmorskan var inne nästan hela tiden hos oss nu och hon tyckte att jag hade alldeles för ont för att ha så långt kvar och rekommenderade epidural. Vid den här tiden var jag ganska borta och lät henne ta beslutet.
Vid klockan nio på kvällen tog barnmorskan hål på fosterhinnorna och satte en elektrod på barnets huvud för att bättre kunna kontrollera att barnet mådde bra. Sedan var det dags för epiduralen och det var verkligen inte roligt. Jag var tvungen att sitta blickstilla genom värkarna när narkosläkaren satte epiduralen i ryggen. Jag såg personerna i rummet men allt var suddigt. Jag hörde vad alla sa men det var som om rösterna kom långt bortifrån.
Efter epiduralen var jag lite mer med igen, men tyvärr tog smärtlindringen mest på min högra sida. Det gjorde fortfarande fruktansvärt ont på min vänstra när värkarna kom. Jag tog mig igenom varje värk men det blev allt jobbigare. När klockan närmade sig midnatt var det dags att börja krysta. Jag var helt slut men på något konstigt sätt fick jag ändå krafter till att krysta. Det gjorde förbannat ont, men plötsligt hör jag barnmorskan säga "Nu ser jag huvudet". Jag tog ett djupt andetag och tog i allt vad jag hade. "Fortsätt!" sa barnmorskan och jag fortsatte trots att det kändes som om jag skulle svimma av syrebrist. Huvudet kom ut och jag tog ett nytt djupt andetag och fortsatte att krysta. Helt plötsligt var hon ute och jag såg den lilla kroppen i barnmorskans händer. Hon skrek och jag grät.
Barnmorskan torkade av henne lite och sedan la hon bebisen på mitt bröst. Tårarna rann nerför mina kinder och jag glömde all smärta medan jag såg på den fina lilla bebisen i mina armar. Var det verkligen sant? Var det vårt barn? Var det hon som hade sparkat mig där inne i magen? Hon fortsatte att skrika och D fick klippa navelsträngen. Vi tog på en liten bomullsmössa och bara tittade på vårt lilla underverk. Både jag och D grät när vi såg på henne. Vårt barn. Vårt älskade lilla barn. Så perfekt. Så fin. Så underbar.
Tänk att hon är min. Tänk att jag är hennes mamma.
