Vad kan ersätta Barbie?

När jag var liten älskade jag barbie. Jag och min syster byggde upp hela världar och lekte i flera dagar i sträck. Visst hade vi roligt och vi bearbetade vuxenlivet och lärde oss mycket i leken. Men idag när jag själv har en dotter måste jag säga att jag är lite skeptisk till barbie.

Tanken från början var att skapa en mer realistisk docka än vad som fanns på marknaden då. Visst har barbie-dockan böjbara ben och armar och "riktigt" hår, men i övrigt inte särskilt realistisk enligt min mening. Barbies har smala midjor, långa ben, perfekta ansikten och (enligt uträkningar) ett BMI på ofattbara 11 (normalt är 19-24). Barn utsätts redan för så mycket orealistiska kroppsideal i sin omgivning, så varför skapa dockor som ytterligare ger barn dålig självkänsla och orimliga krav på sig själva? Sedan ska vi inte ens börja diskutera genusperspektivet i Barbies rosa och perfekta värld...

MEN häromdagen var min kompis och hennes döttrar (5 och 7 år gamla) här. Lilla hjärtats barnsliga leksaker intresserade dem inte, men när de fick syn på barbielådor kunde de leka hur länge som helst. Imorse när jag skulle göra mig iordning märkte jag att Lilla hjärtat plötsligt gick iväg och lekte själv. Jag hörde hur hon pratade där inne "Sååå", "Beeebis!", "Ku-kuuu" (kudde). Lilla hjärtat brukar sällan leka själv, utan vill alltid ha någon med sig så nyfiket kikade jag in i lekrummet. Hon satt i ett hav av Barbie-saker och var hur nöjd som helst.

Det är ju uppenbarligen så att barbie tilltalar barn (flickor?). Men min förhoppning är att det är just alla små saker, bebisar, sängar, soffor o.s.v. som lockar min 1,5 åriga dotter just nu. Min fråga till er läsare är därför:

Finns det några andra leksaker som inte har barbies sjukligt smala midjor, rosa perfekta liv och uppspärrade målade ögon, men ändå fyller samma funktion i lekens värld?

Skillnad på mammor och pappor

Jovisst kan vi göra en tidning för pappor, men att ha med BARN i pappa-tidningen det är bara att gå för långt!

Hon, han och hen

Det har varit stor debatt kring ordet "hen" de senaste åren. Själv tycker jag att det är ett smidigt när exempelvis tidningar skriver "hen" istället för "han/hon", men jag använder inte ordet själv. Det känns för ovant än så länge.

En annan sak som vi däremot reagerat på är att ordet "han" är överrepresenterat i barnböcker, barnsånger m.m. Nästan alla traditionella barnsånger handlar om pojkar. Det gör att vi varje gång vi inte vet könet på t.ex. djuret i en sång antar att det är en pojke. Det gör i sin tur att vi fortsätter bekräfta att det manliga är normen, vilket är väldigt synd enligt min mening.

Här hemma har vi inte valt att byta ut alla "han" och "hon" mot "hen", men däremot ersätter vi några av alla "han" mot "hon". Blev det rörigt? Vi har t.ex. valt ut tre klassiska barnsånger där vi sjunger "hon" istället.

Så här sjunger vi:

"Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo, hon är inte farlig... " osv

"Lilla hästen plopp, red uti galopp, backe upp och backe ner, tills hon inte orkade mer..." osv

"Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar, fick hon höra barnen..." osv (här har vi också valt att byta ut "mamma" mot "pappa" också eftersom mammor enligt vår uppfattning är överrepresenterade i äldre barnsånger):
"Sprang hon hem till pappa, på den gröna ängen..."

Ett icke-rosa kalas

Min dotter fyller ett år om en vecka idag. Jag vill såklart göra lite fint här hemma, och skapa kalas-stämning och inte julstämning just när det är hennes dag. Men jag vägrar att ha rosa pluttinutt-tema på Lilla hjärtats kalas. Varför måste allt vara ljusrosa eller ljusblått på barnkalas? För mig är det inga som helst skillnader på hur 1-åringar leker, busar, rör sig, pratar eller utforskar. De är ju barn!

För mig är det därför viktigt att inte ha ljusrosa tema på kalaset. Jag och min man har istället försökt att blanda färger, för vi vet ju faktiskt inte vilken favoritfärg Lilla hjärtat har än!

Tips till alla pappor

95% av alla som handlar på oiidesign.se är kvinnor. Det tyckte Oii Design själva var helgalet och för att uppnå bättre jämställdhet när det gäller shopping av barnkläder har de nu dragit igång en Pappor-kan-kampanj.

Alla pappor som handlar kläder till sina barn hos Oii Design får 10% på ett helt köp (gäller t.o.m. 1 juni). Uppge rabattkoden "papporkan". Dessutom har Oii Design alltid fri frakt!

Rosa som älsklingsfärg?

Min kompis har en son som är drygt tre år. Han har sedan en längre tid tillbaka älskat färgen rosa. Hans absoluta favoritbyxor är rosa och nu när de har gått sönder har hans mamma fått lappa dem för att han inte vill sluta använda dem! När han väljer kläder själv vill han helst ha något med rosa och han har gärna på sig rosa till förskolan. Det betyder att han förmodligen inte blir retad av de andra barnen vilket verkligen gläder mig.

Det intressanta i det här är dock vad min kompis har fått för reaktioner av sin omgivning. När en lite äldre kvinna fick klart för sig att 3-åringen har tyckt om rosa under en längre tid, och att det inte verkar vara någon kort "fas" så frågade hon: "Är du orolig?"

En annan la en tröstande hand på min kompis axel och sa "Det går nog över!". Och en tredje kvinna frågade helt allvarligt om pojken kanske var färgblind?

Lego för alla?

En kompis uppmärksammade mig på en mycket intressant artikel i DN igår. Författaren till artikeln beskriver Legos framgångar de senaste åren och vilka satsningar de har gjort för att undvika konkurs. I artikeln står det att:

"vägen till framgång skulle nås genom att appellera till små pojkars vilja att tävla, rangordna och konstruera konflikter. Lego rullade alltså ut en mängd nya produktkoncept, nästan samtliga på temat krigare, vapen, brandmän, äventyr, drakar, tjuvar och poliser".

För att nå även flickorna skapades "Lego Friends" med fokus på pastellfärger, smala legofigurer och lekar som handlar om utseende, omvårdnad och hushållssysslor. Dessutom är det enkla byggsatser som bara behöver sättas ihop en gång, och allt detta ska enligt Lego tilltala flickorna.

Detta upprör mig oerhört mycket. På det här sättet återskapar Lego förlegade könsroller och förstärker genusmönster som många istället försöker att motverka i dagens samhälle.

Sorgligt nog kan jag dock förstå att Lego väljer det här tillvägagångssättet ur företagets ekonomiska synvinkel. För det säljer ju. Uppenbarligen har det här räddat företaget från konkurs och det är verkligen tragiskt! Kräver barnen i dagens samhälle könsstereotypa leksaker? Skulle en pojke uppskatta att få Lego Friends i present? Kan vi köpa Star Wars Legot till våra döttrar? Såklart att vi kan, men frågan är hur det tas emot? Jag tror tyvärr att många barn redan har helt klart för sig vad som är flickleksaker och pojkleksaker och just när det kommer till lego har företaget gjort det solklart för vilket barn som helst vad de bör leka med och inte.

Jag tror inte att flickor föds med att gilla Lego Friends medan pojkar föds med ett intresse för Star Wars-lego. Jag är övertygad om att det är samhället och alla vuxna som formar barnen till detta. Jag tycker att det är sorgligt att vi har uppfostrat våra barn in i dessa föreställningar. Och enligt min mening gör Legos satsning på flick-lego och pojk-lego det svårare för alla föräldrar som önskar ge sina barn hundra möjligheter istället för två...

Lego Friends

Lego Star Wars

29 februari

Idag är enligt tradition den enda dagen då kvinnor får fria. Lite konstig grej i ett så pass jämställt samhälle som vi lever i, men jag tror att när det kommer till frieri så är det nog oftast män som friar - trots att det är 2012. Vad tror ni? På Wikipedia står det att Irlands skyddshelgon S:t Patrick blev en tidig jämställdhetsapostel när han bestämde att kvinnor kunde få fria en dag vart fjärde år...

Jag har i alla fall en tjejkompis som ska fria ikväll! Det är inte så ofta man känner till ett frieri i förväg, så det är lite spännande! Hoppas att han säger ja!

Är det en tjej eller kille?

Alltså, jag tror jag blir GAAAALEN! Varenda människa jag har pratat med om min graviditet frågar om det är en tjej eller kille i magen. Visst kan jag förstå att man vill ställa frågor om graviditeten och visa sig intresserad. Men finns det inte andra saker som kan vara intressantare att fråga än om vi vet vad barnet har mellan benen?

Allt kompliceras dessutom av att vi faktiskt frågade när vi gjorde rutinultraljudet. Ni kanske tycker att det är konstigt att vi gjorde det eftersom jag är genusintresserad. Men för oss spelar det absolut ingen roll om vi får en tjej eller en kille, vi hoppades bara att vetskapen skulle göra det mer verkligt. Och det har det gjort. Vi har ett namn till vår bebis och vi kan kalla barnet vid namn istället för att bara säga "bebisen". Vi tycker också att det är skönt att kunna säga "han/hon" istället för "den".

Hur som helst så frågar ALLA om könet. Och de blir väldigt förvånade när vi säger att "Jo, vi frågade på ultraljudet men vi har valt att inte gå ut med det". Idag utspelade sig följande situation:

Jag stod i kassan på MQ och hade köpt julklappar. Den första tjejen tog betalt och sedan skulle en annan tjej slå in paketen. Den första tjejen skulle ta betalt av de som stod i kö bakom mig så jag flyttade mig lite åt sidan.

Tjejen som slog in paket: Vad tidig du är med julklappar!
Jag: Ja, vi ska ha barn i december så det är bäst att vara ute i god tid!
Tjejen som slog in paket: Ojdå, vilken liten mage du har! Vad roligt för dig!
Jag (stelt leende): ?
Tjejen som slog in paket: Vet ni om det blir en tjej eller en kille då?
Alla i kön vänder sig mot mig.
Jag (besvärad): Eh, ja vi tror att vi vet.
Tjejen som slog in paket: Jaha, ni tog inte reda på det?
Jag (riktigt besvärad): Jo, alltså, vi frågade på ultraljudet men de kan ju aldrig säga riktigt säkert.
Tystnad en liten stund. Jag trodde att jag var off the hook.
Tjejen som slog in paket: Jaha, men jag är så nyfiken av mig jag, blir det en kille eller tjej?

Jag måste verkligen lära mig att säga "Nej, vi vet inte!" till folk jag inte känner! Jag hade verkligen inte lust att tala om för tjejerna i kassan och alla MQ-kunder som stod i kö om vi ska få en tjej eller en kille! Vi har inte talat om det för någon annan, så varför skulle jag vilja berätta för dem? Förstod hon inte det på mina svävande svar att jag inte ville tala om det?

Som om det inte vore nog började de prata om kläder till pojkar och flickor sen när de visste vad jag ska få. "Min pojke vill inte ha några tröjor som det inte är tryck på. Så farliga tryck som möjligt ska det vara!" "Ja, en flicka kan man ju klä upp mycket mer! Jag såg en flicka med pälskappa förut - SÅÅÅ gullig!"

Det är ju inte konstigt att föreställningen om hur flickor och pojkar ska vara lever vidare när det finns så många människor som är så insnöade på stereotypa könsmönster! Jag ville slå en genusbok i huvudet på dem! Men istället log jag, tog mina paket och vankade ut ur affären...

Vad lär vi våra barn?

Vad lär vi egentligen våra barn när vi sätter på en mysig Disney-film?

Killar som är schäfrar?

Idag när jag satt och samtalade med barnen vid lunchen kom rektorn förbi.

- Ni vet väl att Berit är vår rektor? frågade jag barnen när rektorn hade gått.
- Mmm, svarade barnen.
- Det är ju hon som är vår chef, sa jag varpå en 5-årig flicka vände sig till mig och frågade:
- Är Berit en tjej eller en kille?
- Hon är en tjej, sa jag.
Flickan tittade på mig och funderade en stund, sedan sa hon:
- Fast det är nästan bara killar som är schäfrar.

Det var såklart gulligt att flickan bytte ut ordet "chef" mot "schäfer", men i annat fall upprör hennes uttalande mig verkligen! Är det så hon ser på världen? Hon som identifierar sig som tjej, tänker hon att hon inte har möjlighet att bli chef i framtiden bara för det? Det skrämmer mig att en liten flicka på 5 år redan är så inne i de stereotypa könsmönsterna som tyvärr till stor del finns kvar i samhället!

Har smak med kön att göra?

Igår skrev Stina-Lee ett inlägg om sitt nya överkast. Hon inreder i romantisk stil som ni kan se på bilden och i inlägget skrev hon följande:

"För att svara på era frågor om hur min kille "accepterar" denna ljuva romantiska stil så måste jag kontra med en annan fråga; har smak något med kön att göra? (www.stinalee.se)"

Om vi levde i ett totalt jämställt samhälle, där en pojke som vill ha rosa klänning på skolavslutningen inte är något konstigt, där en kvinna som har kort hår och snusar inte antas vara lesbisk och där alla barn känner sig fria att utvecklas till just den person som de vill bli - då skulle man också kunna säga att smak inte har något med kön att göra.

Men ett sådant samhälle lever vi inte i. Vi lever istället i ett samhälle där barn tidigt lär sig vad det innebär att vara flicka respektive pojke. Barnen är oerhört medvetna om vad som är ok, och vad som är "utanför gränsen". När det kommer till kläder är skillnaderna förvånansvärt stora, trots att barn ser likadana ut ända tills de kommer in i puberteten.

Beauvoir skrev redan på mitten av 1900-talet att man inte föds till kvinna, man blir det. För att återgå till Stinas fråga så vill jag därför påstå att smak i allra högsta grad har med kön att göra. Vi klär generellt flickor i söta, ljusa och fina kläder, medan pojkarnas kläder i större utsträckning är tuffa, mörka och praktiska. På så sätt tror jag att det har påverkat Stinas stil och att hon av den anledningen väljer den romantiska stilen när det gäller såväl klädstil som inredning. Visst kan en man också tycka att det är snyggt, men jag tror att det är extremt få män som skulle välja den här inredningsstilen om de bodde ensamma.

Vad tror ni? Har smak med kön att göra?

Kvinnor ska och kvinnor ska, men tänk om kvinnor inte vill då?

Jag är ingen jämställdhetspolis. Jag ser inte könsmönster i allt som sker och händer och jag tycker att det är fint med klänningar. Men jag är intresserad av jämställdhet och genus. Jag tror att det finns mycket som vi kan lära oss så att vi inte för över negativa och konservativa värderingar till våra barn. Framför allt tror jag att medvetenhet samt jämställdhetsarbete i barnomsorgen gör att barnen får fler alternativ och kan bejaka hela sin personlighet utan att ta hänsyn till om det passar in i "flickrollen" eller "pojkrollen".

En av mina kollegor är dock inte alls intresserad av genus och idag sa hon så här:

"Jag kan bli så trött på allt tjat om jämställdhet. Kvinnor ska och kvinnor ska, men tänk om kvinnor inte vill då?"

Det är nog mycket möjligt att många kvinnor tycker att det är bra som det är, att de trivs med stereotypa könsmönster. Men jag tror framför allt att det handlar om att de inte orkar sätta sig in i diskussionen, att de inte orkar ta reda på fakta. Som förskollärare tycker jag dock att min kollega gör ett stort fel, läroplanen är nämligen mycket tydlig:

"Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar, liksom de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjlighet att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller" (Lpfö 98, s 8).

Jämställdhet är viktigt och det är något som både män, kvinnor och barn vinner på enligt min mening. Det skapar ett mer demokratiskt samhälle och ger barn högre självförtroende och fler valmöjligheter!

What if...?

Jag läste boken "Min mosters migrän" skriven av Hanne-Vibeke Holst under min Ecuador-resa. Hon skrev att hon i hela sitt liv försökt att vara "one of the boys". Jag har inte boken kvar och jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig, men det var tydligt för henne såväl under hennes uppväxt som under sitt vuxna liv att pojkar och män värderas högre och respekteras mer. Hon undvek att vara en "typisk flicka" eftersom det hade lägre status. Hon ville inte bli någon som stod vid sidan om sin framgångsrika man, hon ville inte använda smink och urringat för att ta sig fram i världen. Hon ville lyckas själv och bli framgångsrik.

Jag känner mig så förbannad över att världen fortfarande gör så stor skillnad mellan män och kvinnor. Jag känner mig frustrerad över att vi fortfarande inte har ett jämställt samhälle. Jag känner mig också upprörd när jag funderar över om jag själv har hindrats på något sätt för att jag just är kvinna? Har jag sämre självförtroende och har jag satsat på ett lågstatusyrke just för att jag är uppfostrad till kvinna? Är jag ointresserad av bilar, teknik och ekonomi bara för att jag är kvinna? Min man har alltid varit en större risktagare än vad jag är, men så har han också lyckats i mycket också. Själv är jag mer försiktig, vågar bara ta små, små steg. Är det bara för att jag är kvinna som jag är sådan? Kommer min man i framtiden att bli en framgångsrik företagsledare medan jag fortfarande byter blöjor på förskolan och försiktigt sysslar med företagande på fritiden?

Missförstå mig inte nu, jag är otroligt lycklig med mitt liv. Jag älskar min man och jag älskar hans driv. Jag är också drivande och startar egna företag, och jag trivs jättebra på förskolan där jag arbetar. Jag kan bara inte låta bli att undra ibland hur jag skulle ha levt mitt liv om jag varit man...

Varför behövs män i förskolan?

Det har länge varit diskussioner om att fler män behövs i förskola och skola. Jag själv har också haft den åsikten, men på sistone har jag börjat ifrågasätta mitt ställningstagande. Varför behövs det fler män i förskolan egentligen? Jo, jag tror att alla arbetsplatser blir bättre med så jämn könsfördelning som möjligt. Men vad är det vi tänker oss att män ska tillföra? Ska de tillföra de typiskt "manliga" sysslorna, som att spela fotboll med pojkarna och visa hur en riktig man ska vara? Tomas Wetterberg framhåller dock att om vi tar in fler män i förskolan, enbart för att de är män, leder inte det automatiskt till större jämställdhet. Tvärtom förstärks ofta de stereotypa könsrollerna. De manliga förskollärarna förväntas ofta göra de typiskt "manliga" sysslorna medan de kvinnliga förskollärarna i större uttsträckning tröstar, pratar och pysslar med barnen.

Enligt min mening är det därför främst främst kompetenta pedagoger och ett medvetet genustänk som krävs för att vi ska få en mer jämställd förskola, och då spelar det ju ingen roll om förskollärarna är män eller kvinnor...

Förakt mot flickkulturen

Guldbrandsen (1999) menar att såväl kvinnor som män står för ett förakt mot flickkulturen. Pojkkulturen framhålls som överlägsen, trots att den stereotypa bilden av pojkar är att de väsnas, slåss och tar mycket plats. Olofsson (2007) skriver att när lärare intervjuats har många svarat att pojkar kräver mer, men att de samtidigt är mest intressanta att jobba med. När jag tänker på min egen roll som förskollärare stämmer det skrämmande väl. De barn som är våra svåraste barn på förskolan är pojkar, men det är just dessa barn som jag älskar att jobba med. Därför får de förmodligen mycket mer uppmärksamhet av mig (såväl positiv som negativ) än vad flickorna får. Denna insikt skrämmer mig. Men jag vet ju att det bara är genom insikt som jag kan förändras och bli bättre. Vad är det som gör att pojkarna blir så svåra? Vad är det som gör att vi ändå älskar att jobba med dem? Vad är det som gör att flickor ofta hamnar i skymundan? Vad är det som gör att en bråkig flicka upplevs som irriterande medan en bråkig pojke ses som en utmaning?

Ett eget ord

Jag ska ge er två exempel från förskolan där jag arbetar för att påtala något mycket viktigt.

Situation 1:
En 4-årig pojke leker med sina två kompisar. Han drar ner byxorna och kalsongerna och ställer sig framför spegeln och dansar.

Situation 2:
En 3-årig flicka ramlar och slår sig på snippan. Lite senare säger hon till mig att hon har ont i benet. Hon hörde nämligen de andra fröknarna säga att "hon slog sig mellan benen".

För pojkar är det så enkelt. De har snopp. Vuxna på badstranden säger "Titta vad gulligt, han drar i sin pillesnopp". Men när det kommer till flickor är det annorlunda. Då blir det plötsligt pinsamt. Vi säger "mellan benen", "där nere" eller något annat anonymt ord. Men vad ska man då använda för ord? Personligen tycker jag att "snippa" är ett bra ord för små flickors könsorgan, men det viktigaste är att man säger någonting och att man inte skäms när man talar om det.

Det är enkelt för den lilla pojken att vara stolt över sin snopp och stå och dansa naken framför spegeln på dagis. Men den lilla flickan som slog sig på snippan ska inte behöva skämmas för att hon slog sig på ett så genant ställe. Hon ska också få känna sig stolt. För hur ska den lilla flickan i framtiden kunna tycka om eller skydda något som man inte ens pratar om?

Måste pojkar slåss?

Nu har jag arbetat på förskola i några veckor och jag kan inte låta bli att lägga märke till de stora skillnader som finns mellan pojkar och flickor. De är så små, bara 3-5 år men de vet redan precis hur man ska bete sig om man är flicka respektive pojke. Flickorna leker med dockor, pysslar, ritar och de gör nästan alltid som man säger. Pojkarna leker krig, de låtsasbråkar och de leker jaga-lekar, de är ofta högljudda och de gör sällan som man säger.

Det är fascinerande hur många gånger jag har sagt åt barnen att de inte får slåss, detta sker säkert tio gånger om dagen, men jag har ALDRIG behövt säga det till en flicka. Varför är det så? Vissa menar att bråk är ett sätt för pojkar att utvecklas, att ingå i sådana här låtsasbråk-lekar (som nästan alltid slutar med gråt) är ett sätt för dem att hitta en plats i gruppen och lära sig att ta för sig.

Men är det verkligen så? Måste pojkar slåss för att hitta sin plats i barngruppen? Föds pojkar med en vilja att slåss medan flickor inte gör det? Kan vi som vuxna göra något åt detta? Borde vi göra något åt det?

Tagen på allvar?

Igår kväll ringde telefonen.

Säljare: Hej, jag ringer från xxx
Vanilla: Hej.
Säljare: Har du D hemma?
Vanilla: Nej, men vad gäller det?
Säljare: Det gäller bredband och telefoni.
Vanilla: Ja, ok. Men vi är inte intresserade. Vi är nöjda som det är.
Säljare: Eh... Men du sa att D inte var hemma va?
Vanilla: Nej, det är han inte.
Säljare: Då får jag tacka.

Behöver jag säga att jag är lite sur på telefonförsäljare just nu?

Typiskt manligt?

Jag har alltid sett mig själv som en drivande tjej. Men nu efter 8 år tillsammans med mannen i mitt liv så är det tydligt att han har väldigt många fler intressen än vad jag har och GÖR mycket mer på den tid som vi annars kunde ha haft tillsammans. Med åren har jag även upptäckt att detta inte är unikt för just vårt förhållande. Jag känner många kvinnor som upplever att deras män har intressen som tar mycket av deras gemensamma tid medan de själva inte har några intressen alls förutom "att umgås med familj och vänner" (som vi skrev i Mina-vänner-böckerna när vi var små).

"Vad spelar det för roll då?" kanske ni tänker. Jo, men det gör ganska stor skillnad eftersom det blir obalans i förhållandet. Jag pluggar, jobbar och träffar mina vänner på dagarna. På kvällarna vill jag vara tillsammans med min man. Men då vill han träna fotboll, åka till gymmet, spela poker, åka på fotbollsmatch, ta en öl med grabbarna eller vad det nu kan vara. Detta gör att det KÄNNS som om han prioriterar mycket andra saker före mig medan jag alltid sätter honom i första rummet.

Jag tycker fenomenet är otroligt intressant och ställer mig frågande till hur det kan bli så här tydliga skillnader mellan män och kvinnor? Är det så att vi uppmuntrar pojkar till mer aktiva lekar, är mer uppmuntrande till en pojke som vill börja spela fotboll än om en flicka vill det? Är det kanske så att pappan i familjen engagerar sig mer om sin son vill börja med en sport som intresserar pappan själv, än om dottern gör det? Min uppfattning är i alla fall att det är typiskt manligt att vara aktiv och ha många intressen. Vad säger ni?