Tack för mig ♥

I april 2009 startade jag den här bloggen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva om eller hur bloggandet skulle bli för mig. Men det växte till ett stort intresse och att driva den här bloggen har verkligen varit roligt! Men sedan Lilla hjärtats födelse förändrades det. I början när Lilla hjärtat hade kolik hann jag knappt uppdatera alls. Även senare har jag känt att det varit svårare att blogga eftersom man inte kan skriva när man kommer på något att skriva om, utan måste pressa fram inlägg just den kvarten när man hade tid att sitta vid datorn.

Just nu händer det massor i mitt liv och jag har egentligen massor att blogga om. Men det är konstigt nog ofta då jag får skrivkramp och det blir långa uppehåll i bloggen. Jag har haft bloggpauser förut, men den här gången känner jag inte för att ta upp bloggandet igen.

Vem vet, kanske kommer jag tillbaka hit om ett tag, eller kanske kommer jag tillbaka på något annat sätt. Jag kommer i alla fall att fortsätta läsa era fina bloggar och jag vill passa på att tacka alla er läsare som kikat in hos mig genom åren, och tack alla ni som tagit er tid till att kommentera!

Tack för mig! ♥

Värdefullt besök

För sju år sedan fick min mormor stroke. Sedan fick hon ännu en och blev nästintill helt förlamad. Hon kan röra sina armar och hon är helt klar i huvudet. Hon är dock helt rullstolsburen och tvingad att ta emot hjälp med nästan allt.

Nu när vi flyttat till hus ville jag så gärna få bjuda hit henne. Men jag vet att hon inte vill vara till besvär, och jag trodde att det skulle bli svårt att övertala henne. Jag hörde direkt när jag ringde och bjöd henne att hon blev glad, hon argumenterade bara emot en kort stund innan hon sa "ja".

Min mamma beställde färdtjänst och igår kom de hit. Första längre utflykten på fem år för min mormor. Jag tror att utflykten betydde mycket för henne och det värmer i hjärtat. Jag är så glad att jag får ha min mormor i livet, att jag får samtala med henne och höra vad hon har att berätta. Hon är så klok och hon minns så mycket.

Bilden är tagen förra sommaren, i mina föräldrars trädgård, då Lilla hjärtat var 7 månader.

Varför välja ekologiskt?

De flesta tycker nog att ekologiskt är bra. Men hur många väljer ekologiskt när de står där i butiken och jämför priser? Hur många köper ALLT ekologiskt och hur många köper bara ekologiska bananer och tycker att de har dragit sitt strå till stacken?

Jag tycker absolut att du ska ta dig några minuter och klicka in på den här länken och läsa om 8 sätt att döda myter om ekologiskt.

Jaaaaaa!

Ibland lönar det sig att kämpa. När jag ringde kö-ansvarig idag sa hon att hon hade pratat med personalen på förskolan och att de hade organiserat om (vilket visserligen är bullshit, man organiserar inte om för ett barn men det spelar ju mindre roll) så att de nu kunde ta emot Lilla hjärtat!

Jag känner mig så otroligt LYCKLIG! Jag är övertygad om att Lilla hjärtat kommer att stortrivas på förskolan. Nu när jag vet att hon kommer att vara på en bra förskola, med fina och engagerade pedagoger och i en fantastisk miljö både inne och ute känner jag mig så otroligt lugn inför förskolestarten! Det här kommer att bli så bra!

Nu ska jag bara njuta av vad som känns som en SEGER!

Jag har publicerat den här bilden tidigare, men jag var bara tvungen att ta med den i det här inlägget också eftersom den passar så otroligt bra!

Att kämpa

Vi ställde vår lilla tjej i förskolekö när hon bara var några månader gammal. När vi sedan flyttade till hus hörde vi av oss till barnomsorgshandläggaren på kommunen för att bestämma våra prioriteringar. Det fanns en jättemysig by-förskola som vi gillade (bara fem minuter från där vi bodde) men allra helst ville vi ha en populär ur och skur-förskola som ligger i den stadsdel där vi tidigare bodde. Det är nära både mitt och D:s jobb, lokalerna är nya och fräscha och vi vet att de har väldigt bra pedagogiskt tänk. Dessutom är det en liten förskola vilket jag gillar. Vi vet att det är högt tryck på just den förskolan, men valde ändå ur och skur- förskolan som första alternativet.

När väl placeringserbjudandet kom fick vi inget av våra önskemål utan blev tilldelade en helt annan förskola som vi inte visste så mycket om. Vid ett första besök tyckte vi att förskolan verkade helt ok och vi tackade ja till platsen i tron att vi inte hade något alternativ.

Men det kändes inte helt hundra. Veckorna gick och det kändes allt jobbigare. Jag vet att det inte skulle bli DÅLIGT för Lilla hjärtat, men jag såg så mycket på mitt besök som inte går ihop med mina visioner för  hur jag vill att barn ska ha det under sin vistelse på förskolan. Jag kunde inte riktigt släppa detta, och bestämde mig för att försöka få in Lilla hjärtat på ur och skur -förskolan ändå.

Jag vet inte hur många samtal jag har ringt och jag vet inte hur många gånger jag varit helt tömd på energi p.g.a. allt detta. Kö-ansvarig på kommunen gör mig totalt vansinnig och är absolut inte samarbetsvillig. För några dagar sedan fick jag till slut reda på att Lilla hjärtat var framme i kön, men att hon ändå inte får plats eftersom förskolan, enligt henne, sagt att de bara tar emot äldre barn. Jag kontaktade förskolan och det stämde inte alls. De kunde visst tänka sig att ta emot barn från 2011. När jag pratade med kö-ansvarig igen sa hon att det inte var den informationen hon hade fått och att hon bara kunde gå på det som hennes kontakt sagt till henne. Jag frågade om hon låtit äldre barn gå före Lilla hjärtat i kön, och det erkände hon! Hon ville inte svara på hur många. Hon sa också att hon redan skickat ut nya placeringserbjudanden och att hon måste invänta svar först. Om någon skulle tacka nej kunde hon tänka sig att eventuellt ta kontakt med förskolan igen.

Varför ha ett kö-system om det inte fungerar? Om kö-ansvarig ändå kan placera barn som hon vill och låta vissa barn gå före i kön för att hon inte har koll på vad förskolan gett för information! Jag blir vansinnig. Och det handlar om ett helt år för Lilla hjärtat. Jag vill att hon ska få det bästa, och jag vill känna mig trygg när jag går till jobbet att Lilla hjärtat har det bra!

Det har varit otroligt många vändor fram och tillbaka, men idag skulle i alla fall en pedagog från ur och skur -förskolan (som också var uppenbart irriterad på denna kö-hanläggare) ringa till handläggaren och från sitt håll understryka att de KAN ta emot barn från 2011 och att de givetvis vill ta emot de barn som stått längst i kön.

Nu har jag gjort allt jag kan. Nu kan jag bara vänta. Förhoppningsvis har kö-handläggaren ett nytt besked till mig när jag ringer imorgon...

1,5 år

För ett par veckor sedan blev min älskade lilla tjej ett och ett halvt år. Det är en fantastisk ålder just nu och jag bara njuter av att vara hennes mamma! Det har hänt massor på den senaste tiden och här är lite av vad som är nytt i utvecklingen just nu:

* Hon pratar massor, hela tiden och jämt, och hon kan över 100 ord.

* Till sin mammas förtjusning älskar hon att gå på "mommenad". Hon kan gå hur långt som helst på den lilla grusvägen utanför vårt hus, hon plockar stenar, tittar på sniglar och pratar om allt hon ser och hör.

* Hennes favoritord just nu är "åååkeeej" Det säger hon både när vi ber henne om något eller som svar på sina egna frågor, som t.ex. när hon vill ha nappen: "Na, na! Ååååkeeej"

* Hon äter själv med sked och kan dricka ur vanligt glas

* Hon älskar Nicke Nyfiken

* Nu går hon inte längre, utan springer fram! Och fort går det.

* Hon leker riktiga lekar, håller upp en duplofigur framför en annan och låter dem prata. Annars gillar hon att bädda ner dockan, leka med nallen, köra runt på sin nya barnvagnssulky och "dricka kaffe" eller "servera ärtor och yoghurt" är alltid kul. Hon leker allra helst med en vuxen och då är hon väldigt bestämd och talar om precis var den vuxna ska sitta, och vad den vuxna ska göra.

* Fortfarande en väldigt envis tjej och hon blir helt vansinnig när hon inte får som hon vill. Inför förskolestarten till hösten är jag dock väldigt glad att hon kan säga ifrån.

* Hon tycker om att läsa böcker och gillar nu böcker för lite större barn med mer text.

* Hon älskar musik! När vi åker bil är det första hon säger "Miiik, miiik", då ska vi sätta på hennes barnskiva. Hemma är favoriten Killers, som både hon och jag dansar loss till så att hon kiknar av skratt!

* Lilla hjärtat är lite försiktig när hon träffar nytt folk, och även en stund i början när hon träffar människor som hon känner igen men inte träffat på ett tag. Annars är hon en otroligt glad och social person som skrattar massor och älskar att ha människor omkring sig!

Fina, lilla underbara du! Vi älskar dig över allt annat! ♥

rEKOlek.se

Att köpa ekologiskt och fairtrade har alltid varit självklart för mig, men efter att min dotter föddes har jag också fått upp ögonen för det här med giftfritt. Alla föräldrar vill ju sina barns bästa, men det är svårt att hålla sig uppdaterad och informerad hela tiden tycker jag.

En sak som vi har använt mycket till vår dotter är våtservetter. Vi använder dem vid blöjbyte och har alltid med i skötväskan när vi är borta. MEN jag blir alldeles svettig när jag fick reda på att vanliga våtservetter i affären kan orsaka allergiska reaktioner och att vissa till och med kan innehålla miljöfarliga ämnen. Så här skriver kemikaliehandläggaren på Naturskyddsföreningen om våtservetter:

"Servetterna kan innehålla ämnen som kan vara skadliga att få i sig. Använder man dem till att torka barnets mun, händerna och ansikte finns det risk för att barnet slickar i sig kemikalierna." 

Som tur är så finns det alternativ. Jag har nyligen hittat till webshopen rEKOlek.se och där fanns det våtservetter som är kemikaliefria. Jag ska prova ett paket från dem och med största sannolikhet kommer vi att köpa alla våtservetter därifrån i fortsättningen. Jag passade också på att köpa något som heter Funmais och hoppas att Lilla hjärtat kommer att gilla att pyssla med det!

Vad kan ersätta Barbie?

När jag var liten älskade jag barbie. Jag och min syster byggde upp hela världar och lekte i flera dagar i sträck. Visst hade vi roligt och vi bearbetade vuxenlivet och lärde oss mycket i leken. Men idag när jag själv har en dotter måste jag säga att jag är lite skeptisk till barbie.

Tanken från början var att skapa en mer realistisk docka än vad som fanns på marknaden då. Visst har barbie-dockan böjbara ben och armar och "riktigt" hår, men i övrigt inte särskilt realistisk enligt min mening. Barbies har smala midjor, långa ben, perfekta ansikten och (enligt uträkningar) ett BMI på ofattbara 11 (normalt är 19-24). Barn utsätts redan för så mycket orealistiska kroppsideal i sin omgivning, så varför skapa dockor som ytterligare ger barn dålig självkänsla och orimliga krav på sig själva? Sedan ska vi inte ens börja diskutera genusperspektivet i Barbies rosa och perfekta värld...

MEN häromdagen var min kompis och hennes döttrar (5 och 7 år gamla) här. Lilla hjärtats barnsliga leksaker intresserade dem inte, men när de fick syn på barbielådor kunde de leka hur länge som helst. Imorse när jag skulle göra mig iordning märkte jag att Lilla hjärtat plötsligt gick iväg och lekte själv. Jag hörde hur hon pratade där inne "Sååå", "Beeebis!", "Ku-kuuu" (kudde). Lilla hjärtat brukar sällan leka själv, utan vill alltid ha någon med sig så nyfiket kikade jag in i lekrummet. Hon satt i ett hav av Barbie-saker och var hur nöjd som helst.

Det är ju uppenbarligen så att barbie tilltalar barn (flickor?). Men min förhoppning är att det är just alla små saker, bebisar, sängar, soffor o.s.v. som lockar min 1,5 åriga dotter just nu. Min fråga till er läsare är därför:

Finns det några andra leksaker som inte har barbies sjukligt smala midjor, rosa perfekta liv och uppspärrade målade ögon, men ändå fyller samma funktion i lekens värld?

Misstro och smygrasism...

För ett tag sedan stod det på aftonbladet om en liten 1-årig flicka som blivit misshandlad. Det är så hemskt att jag knappt orkar tänka på det. Många andra blev som jag mycket upprörda över den här nyheten och många skrev om nyheten på Facebook och i bloggar. Men så fick jag se en statusuppdatering på Facebook som en vän till mig hade "gillat". Tjejen skrev:

"Läser om misshandel av ett-åring och undrar FY FAN, vilka är svinen?!!! Därför tänkte jag dela med mig av uppgifterna om vilka svinen är..."

Därefter radar hon upp all information om den åtalade, personnummer, hemadress (!) och domen i detalj. Alla har rätt att reagera på sitt sätt när man nås av en sådan fruktansvärd nyhet, men jag kan inte på något sätt förstå VARFÖR vi behöver veta vem som står bakom rubrikerna. På vilket sätt hjälper det oss?

Nu var det också så att det var ett utländskt namn bakom just den här tidnings-rubriken och det gör mig så ledsen. Flera hade skrivit hotfulla kommentarer till statusuppdateringen och uttryckt rasistiska åsikter.

Om det hade stått "Kalle Jönsson" så hade de flesta tänkt att det var just den personen som totalt saknar empati, men jag tror inte så många hade tänkt att ALLA svenska män är svin. När det däremot dyker upp ett utländskt namn så tror jag att det spär på felaktiga fördomar som många har om just invandrare. Det är så lätt för människor att tänka "JAHA, det var en utländsk man som slog ett litet barn, ja det kunde man ju förstå!" och så tror folk att det här faktumet gäller alla människor med ett arabiskt namn, eller med svart hår eller att det gäller alla som bryter på svenska...

Att den lilla flickan har blivit misshandlad är fruktansvärt, och vi måste göra allt i vår makt för att förhindra att något liknande händer igen. Men att veta exakt vad personen heter som utfört dådet förstår jag inte nyttan i. I det här fallet ökar det bara misstron och smyg-rasismen i Sverige, tror jag, och det är något som så många svenska medborgare med utländskt ursprung får kämpa emot varje dag (läs den viktiga artikeln om rasism i Sverige här).

Förskoleplats

Vår lilla älskling har verkligen blivit stor och till hösten är det dags för henne att börja på förskolan. Det känns härligt att vi har en hel sommar tillsammans först, och hon kommer förstås kännas ännu större till hösten. Jag är övertygad om att hon kommer att älska förskolan sedan! För mig har det varit en process under våren att ens tänka tanken att lämna bort vår lilla skatt, men nu känns det bra. Det kommer att bli bra för hela familjen. Dessutom har vi tänkt att pussla med våra scheman så att det inte blir så långa dagar för henne.

När det inte blir som man har tänkt sig...

Min fina vän E och jag träffas inte så ofta numera. Vi är väl båda mitt uppe i livet och har svårt att hitta tider att ses. Den här gången är det nog mitt fel att vi inte har setts på ett tag eftersom jag har haft fullt upp med flytten. Vi bokade i alla fall in att ses ikväll, den 1:a maj och jag hade hela kvällen uttänkt i detalj.

Min vän skulle komma vid 18-tiden och då skulle Lilla hjärtat bli alldeles till sig av besöket. Hon skulle vara lite blyg i början förstås, men sen skulle M vara glad och springa runt och visa E alla hennes leksaker. M skulle prata massor och min vän skulle oja sig över hur stooor Lilla hjärtat har blivit och vad många ord hon kan! Sen skulle min man ta över vid sju-halv åtta och ta på pyjamas, läsa godnattboken, ge välling och söva. Jag skulle bara behöva gå upp med vällingflaskan och sedan helt ägna mig åt min fina vän.

Jag skulle ha förberett maten förstås, och sedan bjuda på en utsökt god middag. Kanske ett glas vin till maten och vi skulle slå oss ner och äta gott, skratta åt minnen och prata, prata, prata bort hela kvällen! Helt ostörda av våra älskade barn som annars gärna snor åt sig uppmärksamheten och gör att mammorna ständigt  tappar tråden. Sedan skulle vi dricka te och äta efterrätt tills vi helt glömde av tiden.

Åh, en så fantastisk kväll det skulle bli. Men riktigt så blev det inte.

Lilla hjärtat är fortfarande sjuk och har varit så ledsen och hängig idag. Hon var mest trött och sa inte ett knyst när min vän kom hit. Och när det var dags för nattning blev hon supermammig och ledsen och min fina vän fick underhålla sig med en Mama-tidning medan jag stressat försökte få min lilla älskling att sova (som alla föräldrar vet går det alltid extra dåligt att söva när man själv är stressad...)

Nåväl, till slut fick jag och min man med gemensamma krafter vår lilla sjukling att sova. Och jag och min vän fick faktiskt prata ostört ganska länge. Det var så underbart att bara få sitta och prata. Och varje gång jag träffar henne tänker jag, varför träffas vi inte oftare?

Det kanske blev lite rörigare kväll än vad jag hade tänkt mig, men en väldigt bra kväll till slut ändå!

De dagar som är kvar...

Igår fyllde min farmor 80 år. Hon älskar att samla hela släkten, och den här gången hade hon dessutom bjudit in många vänner, så det var ett stort sällskap som firade min farmor hela eftermiddagen och kvällen igår. Det bjöds på trerättersmiddag, tårta, sång, bildvisning, balett (från ett barnbarn) och tal. När min farmors svägerska, som också är över 80 år, höll tal upprepade hon flera gånger frasen "de dagar som är kvar".

För mig blev de orden så vemodiga på något sätt. Jag vet ju att min farmor, farfar och mormor är gamla. Och jag vet ju att de är i slutet på sina liv. Men att räkna tiden som är kvar att leva i dagar tycker jag lät sorgligt. Jag hoppas att de får leva och må bra i många år till!

Sporadiskt bloggande

Under en period i mitt bloggande skrev jag två-tre inlägg per dag. Så ser det inte riktigt ut just nu. Det är snarare att jag skriver ett inlägg nu och då, ibland blir det två gånger om dagen och ibland blir det inte ens ett varje dag. Men jag är glad för alla er som ändå tittar in här varje dag. Ni peppar mig att fortsätta blogga, så det kommer jag definitivt att göra! Men med huset, en 1-åring, jobb och massa annat som pågår i mitt liv får jag nog acceptera att det blir sporadiskt bloggande ett tag till...

Blandade känslor

I fredags var det dags för oss att överlämna nycklarna till lägenheten. Vi träffade mäklare, köpare och bankrepresentant på köparnas bank. Det kändes lite vemodigt när jag drog loss nyckeln från min nyckelknippa och lämnade över den. Nu är inte lägenheten vår längre.

Jag brukar titta på korten som jag tog när lägenheten var tömd ibland, och tänka tillbaka på livet vi levt där de senaste sex åren. Tänk att det var dit vi kom hem med vår älskade lilla nyfödda dotter, där vi tog oss igenom alla tuffa nätter och kolik-dagar men också njöt av att vara föräldrar till en liten ängel, det var där Lilla hjärtat lärde sig krypa, gå och prata. Det var också dit vi kom hem när vi var nygifta och det var där jag hade min examensfest när jag var färdig lärare. Vi har också haft fantastiska grannar under dessa år, grannar som så småningom blev fina vänner.

Jag kommer att saknar vår lägenhet, och jag kommer att sakna att bo granne med underbara E och G och deras barn. Men ibland är det dags att ta det där steget i livet. Släppa taget, gå vidare och uppleva nya saker. Nu är vi husägare och det känns läskigt men också fantastiskt spännande.

Att inte känna sig hemma

Att flytta känns verkligen som ett nytt kapitel i livet, vilket både känns spännande och skrämmande. Men jag gillar inte att flytta. Det är tusen saker som ska göras, man är aldrig ledig, det är rörigt överallt och vi måste passa Lilla hjärtat för allt (nej, rör inte hammaren, stopp gå inte upp i trappen, försiktigt där! Nej, gå inte på tavlorna som ligger där...)!

Men det jobbigaste av allt i en flytt tycker jag är att inte känna sig hemma. Vi tog en kort liten promenad idag jag och Lilla hjärtat på förmiddagen och jag hittar inte häromkring. Det känns inte som hemma - allt är ju främmande! Och jag känner mig inte hemma i huset än, så det känns konstigt att spendera hela dagarna här.

Men samtidigt pendlar det fort. Det är mycket med huset som känns mysigt också. Som att elda i kaminen på kvällen, låta Lilla hjärtat gå mitt i vägen och helt i sin egen takt när vi går och hämtar posten, åka pulka i vår egen trädgård, alla rummen i huset som Lilla hjärtat kan utforska o.s.v. Jag är övertygad om att vi kommer att trivas här!

Fortfarande vinterväder men betydligt finare idag än igår!

Stressad

Att hantera stress har jag aldrig varit någon expert på. Men jag tycker i alla fall att jag är lugnare och coolare nu än vad jag varit tidigare i mitt liv. Just nu är det dock lite rörigt med så många olika saker att förbereda, tänka på och försöka organisera inför flytten, så jag sitter här med en matlåda och hjärtklappning. Inte bra alls. När Lilla hjärtat sover och jag får en chans att vara lite för mig själv en stund borde jag passa på att slappna av. Jag måste träna på det.

Det är mycket nu...

På fredag får vi nycklarna till vårt nya hus. Innan dess ska vi ha möte med snickaren igen, åka till huset på städinspektion, besluta om vi ska köpa nya vitvaror eller ej, bestämma oss för vilken bil vi ska köpa, ha möte med banken och så slutligen ses på Svensk Fastighetsförmedlings kontor för transaktion och överlämning av nycklar. Det är också mycket annat att fixa med, som offerter som vi måste ta ställning till, olika abonnemang som ska flyttas o.s.v. - för att inte tala om själva packandet! Dessutom ska vi hinna jobba den här veckan.

Det kommer definitivt att bli intensivt i veckan, men just nu ska vi njuta av att det är helg, så det blir vår favoritmat ikväll - sushi!

Hon, han och hen

Det har varit stor debatt kring ordet "hen" de senaste åren. Själv tycker jag att det är ett smidigt när exempelvis tidningar skriver "hen" istället för "han/hon", men jag använder inte ordet själv. Det känns för ovant än så länge.

En annan sak som vi däremot reagerat på är att ordet "han" är överrepresenterat i barnböcker, barnsånger m.m. Nästan alla traditionella barnsånger handlar om pojkar. Det gör att vi varje gång vi inte vet könet på t.ex. djuret i en sång antar att det är en pojke. Det gör i sin tur att vi fortsätter bekräfta att det manliga är normen, vilket är väldigt synd enligt min mening.

Här hemma har vi inte valt att byta ut alla "han" och "hon" mot "hen", men däremot ersätter vi några av alla "han" mot "hon". Blev det rörigt? Vi har t.ex. valt ut tre klassiska barnsånger där vi sjunger "hon" istället.

Så här sjunger vi:

"Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo, hon är inte farlig... " osv

"Lilla hästen plopp, red uti galopp, backe upp och backe ner, tills hon inte orkade mer..." osv

"Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar, fick hon höra barnen..." osv (här har vi också valt att byta ut "mamma" mot "pappa" också eftersom mammor enligt vår uppfattning är överrepresenterade i äldre barnsånger):
"Sprang hon hem till pappa, på den gröna ängen..."

Blogl♥ve

Just nu pågår en debatt om näthatet. Jag tycker att det är så vansinnigt sorgligt att människor sprider så mycket ilska och hat till andra människor, och det är bra att näthatet har kommit upp till ytan. På så sätt kan vi börja agera MOT näthatet och lära våra barn att respektera människor både i verkligheten och på Internet  Det är inte ok att trakassera, hota eller kränka någon bara för att du sitter bakom tangenterna!

Min bloggvän Leja har startat något hon kallar för "Bloglove" som en motvikt till allt näthat. Det går ut på att vi istället går in och love-bombar varandra. Skriv en kommentar om vad som är bra med bloggen och ge varandra kärlek!

Om ni vill får ni gärna skriva vad ni gillar med mig och min blogg här i kommentarsfältet, men dela framför allt bilden i din egen blogg och skriv sedan en kommentar här så jag kan gå in och sprida blogg-kärlek till er också! ♥

Våra nätter

Det är fantastiskt att ha en liten 1-åring hemma som pratar, busar och lär sig nya saker varje dag. Det finns dock en sak som fortfarande är lite jobbigt och det är nätterna.

Under en bättre natt vaknar Lilla hjärtat 5-8 gånger. Några gånger räcker det med att stoppa i nappen och lägga tillbaka henne på kudden (hon brukar hamna lite hur som helst i spjälsängen när hon sover), och några gånger behöver vi lyfta upp henne en stund för att hon ska kunna somna om.

Tyvärr ser inte alla nätter ut så. Vanligare är istället att hon vaknar 10-15 gånger och det händer också att hon har svårt att somna om. I natt var hon dessutom vaken mellan två och fyra. Vi vet inte varför hon vaknar så ofta, och att hon skulle sova hela natten (som vissa säger att barn brukar börja med efter ett år) känns otroligt långt borta...

Ibland känns det tungt att vi aldrig får sova bra nätter, och det påverkar hur vi orkar med dagarna såklart, men jag tycker ändå att både jag och min man fixar sömnbristen mycket bättre än vad jag hade föreställt mig. Sedan försöker jag att fokusera på allt annat som är så underbart med vår lilla tjej, och då blir det här med sömnen ganska oviktigt.