Tack för mig ♥

I april 2009 startade jag den här bloggen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva om eller hur bloggandet skulle bli för mig. Men det växte till ett stort intresse och att driva den här bloggen har verkligen varit roligt! Men sedan Lilla hjärtats födelse förändrades det. I början när Lilla hjärtat hade kolik hann jag knappt uppdatera alls. Även senare har jag känt att det varit svårare att blogga eftersom man inte kan skriva när man kommer på något att skriva om, utan måste pressa fram inlägg just den kvarten när man hade tid att sitta vid datorn.

Just nu händer det massor i mitt liv och jag har egentligen massor att blogga om. Men det är konstigt nog ofta då jag får skrivkramp och det blir långa uppehåll i bloggen. Jag har haft bloggpauser förut, men den här gången känner jag inte för att ta upp bloggandet igen.

Vem vet, kanske kommer jag tillbaka hit om ett tag, eller kanske kommer jag tillbaka på något annat sätt. Jag kommer i alla fall att fortsätta läsa era fina bloggar och jag vill passa på att tacka alla er läsare som kikat in hos mig genom åren, och tack alla ni som tagit er tid till att kommentera!

Tack för mig! ♥

Misstro och smygrasism...

För ett tag sedan stod det på aftonbladet om en liten 1-årig flicka som blivit misshandlad. Det är så hemskt att jag knappt orkar tänka på det. Många andra blev som jag mycket upprörda över den här nyheten och många skrev om nyheten på Facebook och i bloggar. Men så fick jag se en statusuppdatering på Facebook som en vän till mig hade "gillat". Tjejen skrev:

"Läser om misshandel av ett-åring och undrar FY FAN, vilka är svinen?!!! Därför tänkte jag dela med mig av uppgifterna om vilka svinen är..."

Därefter radar hon upp all information om den åtalade, personnummer, hemadress (!) och domen i detalj. Alla har rätt att reagera på sitt sätt när man nås av en sådan fruktansvärd nyhet, men jag kan inte på något sätt förstå VARFÖR vi behöver veta vem som står bakom rubrikerna. På vilket sätt hjälper det oss?

Nu var det också så att det var ett utländskt namn bakom just den här tidnings-rubriken och det gör mig så ledsen. Flera hade skrivit hotfulla kommentarer till statusuppdateringen och uttryckt rasistiska åsikter.

Om det hade stått "Kalle Jönsson" så hade de flesta tänkt att det var just den personen som totalt saknar empati, men jag tror inte så många hade tänkt att ALLA svenska män är svin. När det däremot dyker upp ett utländskt namn så tror jag att det spär på felaktiga fördomar som många har om just invandrare. Det är så lätt för människor att tänka "JAHA, det var en utländsk man som slog ett litet barn, ja det kunde man ju förstå!" och så tror folk att det här faktumet gäller alla människor med ett arabiskt namn, eller med svart hår eller att det gäller alla som bryter på svenska...

Att den lilla flickan har blivit misshandlad är fruktansvärt, och vi måste göra allt i vår makt för att förhindra att något liknande händer igen. Men att veta exakt vad personen heter som utfört dådet förstår jag inte nyttan i. I det här fallet ökar det bara misstron och smyg-rasismen i Sverige, tror jag, och det är något som så många svenska medborgare med utländskt ursprung får kämpa emot varje dag (läs den viktiga artikeln om rasism i Sverige här).

Läs den...

33 anledningar varför feminism behövs. Otroligt upprörande, men så otroligt sant. Läs den.

Blandade känslor

I fredags var det dags för oss att överlämna nycklarna till lägenheten. Vi träffade mäklare, köpare och bankrepresentant på köparnas bank. Det kändes lite vemodigt när jag drog loss nyckeln från min nyckelknippa och lämnade över den. Nu är inte lägenheten vår längre.

Jag brukar titta på korten som jag tog när lägenheten var tömd ibland, och tänka tillbaka på livet vi levt där de senaste sex åren. Tänk att det var dit vi kom hem med vår älskade lilla nyfödda dotter, där vi tog oss igenom alla tuffa nätter och kolik-dagar men också njöt av att vara föräldrar till en liten ängel, det var där Lilla hjärtat lärde sig krypa, gå och prata. Det var också dit vi kom hem när vi var nygifta och det var där jag hade min examensfest när jag var färdig lärare. Vi har också haft fantastiska grannar under dessa år, grannar som så småningom blev fina vänner.

Jag kommer att saknar vår lägenhet, och jag kommer att sakna att bo granne med underbara E och G och deras barn. Men ibland är det dags att ta det där steget i livet. Släppa taget, gå vidare och uppleva nya saker. Nu är vi husägare och det känns läskigt men också fantastiskt spännande.

1-årsdagen

Min älskade, fina lilla dotter. Jag får tårar i ögonen bara jag börjar skriva det här inlägget. Idag är det din 1-årsdag. Det var precis ett år sedan du kom till världen. Det var ett år sedan jag höll dig i mina armar för allra första gången. Du skrek när du kom till världen, men sedan blev du lugn i min famn. Du blinkade mot mig med din lilla bomullsmössan på huvudet och filten om dig. Du nös och det var den sötaste lilla nysningen jag någonsin sett. Jag och din pappa bara tittade på dig, grät och kände en sådan enorm lycka!

Det här året har varit det mest intensiva år jag varit med om. Den allra första tiden var omtumlande. Sedan kom kolikperioden som jag har skrivit om här och den var verkligen tuff, men vi försökte ändå njuta av att du ville vara nära oss hela tiden. Efter några månader växte koliken bort och sedan har det blivit bättre och bättre. Nu under hösten har det hänt MASSOR! Du började krypa, du reste dig upp och två dagar innan din 10-månadersdag började du gå! Helt fantastiskt, och som förälder blir man så fånigt stolt.

Just nu är vi inne i en fantastisk period. Du går och springer runt här hemma hela tiden, du utforskar, du leker, gömmer dig och busar. Du härmar alla djuren och ibland det vi säger.

Det är så underbart att vara tillsammans med dig Lilla hjärtat. Och ibland när vi leker tillsammans, eller busar så du kiknar av skratt då svämmar mitt hjärta nästan över av kärlek till dig. Du ger så otroligt mycket energi och glädje, och jag är så oerhört lycklig över att just jag får vara din mamma!

Lilla hjärtat, jag älskar dig mest av allt i hela världen! Grattis på 
1-årsdagen min finaste lilla dotter! ♥

Vi har något att fira...

Jag och min man har länge tänkt att hus är nästa steg, men vi trivs otroligt bra i vår lägenhet så vi har inte haft bråttom. Men i somras när vi promenerade runt bland fina villaområden då solen sken och barnen lekte i trädgårdarna väcktes längtan efter hus och trädgård igen. Sedan dess har vi hållit utkik, och plötsligt för två veckor sedan dök det upp. Vårt hus.

När min man visade huset på hemnet var känslan först att huset inte uppfyllde alla våra krav. Planlösningen var inte optimal, läget lite "off" och huset ganska gammalt (men helt renoverat). Men sedan började vi fundera. En trävilla med rymligt kök, nygjort badrum, hörnbadkar, lagom stor hall och vardagsrum med kamin, kontor på nedre plan, tvättstuga, och bastu. På övre plan fanns ett stort sovrum och två små. Alldeles lagom för ett första hus. Dessutom fanns ett nybyggt dubbelgarage och med stort uterum, soldäck, pool och en trädgård på ca 1600 kvm känns det som en riktig sommaridyll!

Det har varit otroligt intensivt den här veckan. Visningen var i tisdags och tankarna snurrade när vi la oss den kvällen. På onsdagen satte budgivningen igång och vi var med från början. Det var otroligt påfrestande, med bl.a. ny budgivare som hoppade in i budgivningen när den första hade "lagt sig" och vi trodde att vi hade fått huset. På fredagseftermiddagen ringde till slut mäklaren och sa att säljarna ville skriva kontrakt med oss 45 minuter senare. Efter att ha gått igenom kontraktet var det dags att skriva under och huset var vårt!

På kvällen firade vi med champagne men jag kan fortfarande inte riktigt fatta. Vi har köpt hus. Vårt allra första hus. I mars flyttar vi in och jag tror att vi kommer att trivas superbra! Vi känner oss så förväntansfulla och glada över husköpet!

Att sluta amma

Ni som följt mig ett tag vet att min lilla dotter hade kolik när hon var liten. Det som lindrade smärtan och gav henne trygghet var amning. Därför ammade hon mest hela tiden. När hon blev äldre växte koliken bort, men amningen var fortfarande lika viktig för henne. Hon sov oroligt och vaknade 10-15 gånger per natt för att amma.

När Lilla hjärtat närmade sig tio månader kände vi att vi behövde göra något åt situationen. Att sova så dåligt under så lång tid sliter otroligt mycket och vi kände att vi hade nått gränsen för vad vi orkade med. Att jag dessutom rasat i vikt av all denna nattamning gjorde väl också att det kändes rätt beslut att ta. Att sluta amma.

Vi försökte länge "fasa ut" amningen, men det var omöjligt eftersom hon var så ointresserad av mat. Så på hennes tiomånadersdag bestämde vi oss för att sluta och jag ammade henne för sista gången. Det blev några riktigt tuffa nätter i början med mycket gråt och skrik och bärande. Men vi känner oss ändå förvånade över att det går så fort framåt ändå. Det är såklart upp och ner hela tiden, men ofta sover hon längre pass på nätterna nu. I förrgår sov hon fem timmar i sträck och det har ALDRIG hänt!

I början vägrade hon att äta och det gjorde så ont i hjärtat när hon var ledsen och hungrig, men nu går det också mycket bättre! Tänk att man kan bli så lycklig över att ens barn äter lite köttbullar, eller flera skedar på raken av fruktpurén...

Nu har det gått över en vecka sedan vi slutade och jag hoppas att det värsta är över. Det är en mycket större separation att sluta amma än vad jag trodde. För både mig och Lilla hjärtat. Men snart har hon glömt den helt och vi hoppas att vi alla får sova bättre framöver! ♥

Vilket engagemang!

För några dagar sedan fick jag tips om en Facebook-sida som gick ut på att försöka stoppa utvisningen av Amireh och Zeinab. Detta fall har sedan tagit all min tid de senaste dagarna. Jag har ringt, mailat och försökt hjälpa till på alla sätt. Det är så fruktansvärt att Migrationsverket fortsätter att göra sådana grova felbedömningar, och just denna felbedömning gör att de två kvinnorna nu väntar döden i sitt hemland Iran.

Här är deras historia:

Amireh blev misshandlad av sin man i Iran. När hon lämnade honom gick han till myndigheterna och åtalade henne för äktenskapsbrott. Trots att anklagelsen är falsk så fick han ett domslut i sin hand. Amireh ska stenas till döds.

Samme man lovade också bort deras gemensamma dotter, Zeinab, till en för henne okänd och mycket äldre man. Flickan var 14 år när hon lovades bort till en 47-årig man. 

Amireh och Zeinab flydde från Iran och kom till Sverige som asylsökande för fyra år sedan. De kom i kontakt med en frikyrkoförsamling och blev så småningom medlemmar i kyrkan. Efter en tid och många samtal med församlingens pastor valde de att konvertera till kristendomen. Även det leder till dödsstraff i Iran.

Migrationsverket tror inte på dem och har beslutat att utvisa dessa två kvinnor och de sattes i fängelse i väntan på utvisningen. Polisen köpte biljetter till Iran och flyget skulle gå 14.40 idag från Landvetter. 

MEN tack vare pastorn i församlingen, och flera av Amirehs och Zeinabs vänner här i Sverige startades en enorm aktion mot Migrationsverkets inhumana beslut. Facebooksidan har just nu över 2500 likes och flera protester genomfördes, bl.a. en flygplatsaktion och en mailaktion. Så enormt häftigt att så många människor bryr sig, sluter upp och gör allt för att hjälpa till! Framför allt är det fantastiskt att så många åkte till Landvetter för att förhindra tvångsutvisningen. Och deras pastor bokade in sig på planet och åkte med till Frankfurt bara för att se till att de inte skulle utvisas. Underbara människor!

Tyvärr är situationen fortfarande oviss. Vi vet att kvinnorna inte kom med på planet eftersom Lufthansa efter alla påtryckningar gick ut med att de inte tänkte ta ombord kvinnorna. Men som det verkar nu har deras vänner fortfarande inte fått kontakt med Amireh och Zeinab, så vi vet inte vart de befinner sig. Har polisen lyckats få ut kvinnorna ur Sverige på ett annat sätt? Eller hålls de i fängelse utan möjlighet att kontakta sina vänner för att kunna skickas med ett senare flygplan?

Dessutom har mamman och dottern fortfarande ett negativt beslut från Migrationsverket, så de är absolut inte trygga!

Var med och engagera dig du också! Det räcker med att gå in på Facebook-sidan och klicka "gilla" för att visa ditt engagemang. 

Sedan kan du välja om du vill dela sidan så att dina vänner också ser den, eller om du vill engagera dig på något mer sätt. All information om deras ärende och hur du kan hjälpa till finns på sidan! 

Att vara mamma till Lilla hjärtat

Eftersom min lilla dotter har haft kolik har det inneburit en tuff start i livet för henne, men också en tuff start för oss som nyblivna föräldrar (läs mer om detta här, här och här). Nu är Lilla hjärtat drygt fyra månader och det har hänt fantastiskt mycket sedan jag skrev om detta senast.

Magen har blivit mycket bättre! Visst har hon ont ibland och det händer fortfarande att hon (trots amning, blöjbyte och sömn) är väldigt ledsen. Vi märker på henne att det är magen och vi tycker så otroligt synd om henne! Som tur är har dessa stunder blivit mycket färre och vi har en liten tjej som är mycket nöjdare än förut! Hon intresserar sig för leksaker på ett helt annat sätt nu, hon kan greppa och föra leksaker till munnen (allt ska ju tuggas på!). Hon älskar att busa med mamma och pappa och skrattar högt när vi gör samma sak om och om igen. I förra veckan lärde hon sig att rulla från rygg till mage så det gör hon mest hela dagarna nu!

Hon gillar fortfarande inte att vara ensam, så när hon är vaken är jag med henne i princip hela tiden. Om hon ligger på filten så vill hon att jag ska sitta bredvid. Hon är också svår att ha med sig någonstans, det gäller att pricka hennes sovtider. Men fika på stan, handla på ICA eller något liknande är fortfarande ingen idé. Generellt är hon ändå så mycket mer nöjd än vad hon varit tidigare och det är helt fantastiskt!

Den allra största förändringen och förbättringen är dock sömnen. I slutet på mars började hon kunna sova små stunder själv på kvällarna. Det var en sådan enorm FRIHET så jag kan inte beskriva det med ord. Att bara få en liten stund för sig själv på kvällen, kolla mailen, plocka ur diskmaskinen eller krypa upp i soffan och kolla på en serie. Det kändes så fantastiskt skönt efter en intensiv dag med Lilla hjärtat. Oftast får vi gå in och söva om henne 2-4 gånger varje kväll, men ibland sover hon lite längre stunder i sträck och det är så fantastiskt skönt!

För tre veckor sedan började hon också kunna sova själv korta stunder under dagen. Ända sedan hon föddes har det bara varit bärselen som funkat, men nu helt plötsligt kan vi söva henne i famnen och sedan lägga ner henne på sängen och hon fortsätter att sova! Jag får oftast söva om henne någon gång, och hon sover oftast inte mer än 30-40 minuter men ÄNDÅ. Det är så otroligt häftigt att få en liten stund mitt på dagen för mig själv. Oftast försöker jag hinna äta något under dessa sovstunder.

På nätterna sover hon i vår säng, och det finns inte en chans att jag tänker börja träna henne att sova i egen säng. Hon ammar nämligen sju-åtta gånger per natt. Och då menar jag från det att jag går och lägger mig, inte från att hon somnar på kvällen. Jag skulle aldrig orka gå upp och hämta henne varje gång och sedan gå upp och lägga tillbaka henne. Det verkar som att hon har lite magknip på nätterna, och när det gör ont i magen då vill hon amma. Det är lite jobbigt ibland, eftersom jag blir väckt så många gånger varje natt. Men i övrigt fungerar sömnen så OTROLIGT mycket bättre så jag har verkligen ingenting att klaga på!

Jag är så glad att det går framåt och blir bättre och bättre med Lilla hjärtat. Det gör också att det blir lättare och lättare att vara mamma. Vissa dagar är fortfarande intensiva, men ibland har vi så fantastiskt bra dagar! Jag älskar min lilla dotter av hela mitt hjärta, och jag är så glad att hon mår bättre, är gladare och att koliken faktiskt verkar vara över! ♥

Hon fattas oss

Ibland när jag ser på min dotter kan jag inte fatta att hon är här hos oss. Förut fanns hon inte. Nu finns hon. Ett liten människa. Ett helt liv. Det är fantastiskt och ofattbart på samma gång.

Igår fick jag ett samtal. Det var en före detta kollega. Hon ringde för att berätta att R som jag arbetade ihop med på en småbarnsavdelning för ett drygt år sedan har gått bort. Jag kunde först inte förstå vad hon sa. Min före detta kollega berättade att R hade fått cancer. Den upptäcktes i januari och sedan hade den spridit sig rekordfort i hennes kropp. Hon hade inte ens fyllt 60 år. Nu har hon gått bort.

Jag tänker på R och ser henne framför mig. Hur hon pratar och skrattar. Jag tänker på mitt sista minne av henne. Hon var precis som vanligt. Hon såg frisk ut. Hon var glad. Den hösten när vi jobbade ihop träffades vi varje dag. Nu kan jag aldrig mer träffa henne. Det är så ofattbart. Ett helt liv. Som tagit slut.

Förut fanns hon. Nu finns hon inte.

Att ha en bebis med kolik (del 2)

Många av er har frågat hur det går med min lilla dotter efter att jag skrev det här inlägget. Livet vändes verkligen upp och ner när Lilla hjärtat föddes. Vi var så otroligt lyckliga, men samtidigt var det såklart en stor omställning för oss att plötsligt vara föräldrar. Efter ett par - tre veckor började hon skrika mycket och det blev allt värre. Vi fick inte sova på nätterna och hon var mycket ledsen. Vi pratade med BVC-sköterskan och läste på nätet och konstaterade att det högst troligt var kolik vår lilla tjej hade.

Vår lilla älskling vill fortfarande bara vara i famnen, så på dagarna har jag henne hos mig precis hela tiden. Det är absolut omöjligt att lägga ner henne i spjälsängen, på vår säng eller på en filt på golvet. Hon är nöjd i max tre minuter, sedan skriker hon. Så vi bär på henne hela tiden inomhus. Som tur är fungerar bärselen jättebra. Vi har en BABYBJÖRN som vi går runt och vaggar henne i och då brukar hon somna. Det är guld för mig när jag är hemma själv att få två händer fria, även om det blir tungt för nacke, axlar och rygg i längden. Vi har även en babysitter som fungerar korta stunder så länge den är i rörelse. Det ger mig möjlighet att äta frukost, borsta tänderna och göra mig lite i ordning när jag är hemma själv. Kvällarna är oftast värst, då är hon ofta ledsen och ibland helt otröstlig, men då är vi hemma båda två som tur är och kan turas om att bära henne.

Att åka vagn har tidigare fungerat perfekt, men nu skriker hon emellanåt även där. Det är lite synd eftersom jag tycker att det är skönt att gå ut varje dag och det är såklart lite stressande när hon skriker så mycket. Men oftast går det bra när vagnen rör sig, så fort jag stannar (när vi kommit hem eller en gång när jag försökte hämta ut ett paket på ICA) så gallskriker hon.

MEN vi känner ändå att det blir lite bättre. Vi kör med Minifom, och Semper magdroppar. Vi har också börjat med babymassage, och när vi var där första gången i tisdags blev hon faktiskt lite lugn. Hon skriker lite mindre per dygn tror vi, och hon har fler små stunder när hon är nöjd. Det är helt fantastiskt när hon ler och jollrar mot oss! Då smälter vi totalt och glömmer alla skrikiga stunder! Vi är så lyckliga tillsammans med vår underbara lilla dotter och vi älskar henne över allt annat! ♥

Vår älskade lilla dotter

Jag vet ju att alla bebisar är olika, men jag tappar ändå hakan när jag t.ex. läser att mammor hinner baka bullar när de är hemma med sina bebisar! Jag blir också förvånad när folk skriver att bebisarna "sover för natten" eller "nu när lilla X sover ska jag passa på att göra det och det".

En sådan tillvaro har inte vi. Vår underbara lilla dotter är inte speciellt nöjd. Vi vet att hon har haft problem med magen, och vi kör med minifom för fullt men vi vet inte om det hjälper. Hon är väldigt ofta ledsen och hon vill bara vara hos oss! När hon inte ammar eller sover är hon ofta ledsen och hon skriker högt. Ibland blir jag rädd att något är fel när hon skriker så att hon blir alldeles blöt på ryggen!

Sedan M föddes har hon sovit i sin spjälsäng tre gånger. På dagarna sover hon bara i vagnen om vi är ute och går, eller i någons famn. När jag är hemma själv om dagarna betyder det att jag bär på henne HELA tiden! Om jag lägger ner henne tar det max tre minuter innan hon gallskriker. Jag får såklart ingenting gjort och jag har fokus på mitt Lilla hjärta hela tiden. Det är tur att jag har bloggen att sysselsätta mig med under tiden hon ammar, för den övriga tiden går jag bara runt och vaggar henne.

Vi har såklart olika dagar. Vissa dagar är väldigt tuffa, som i tisdags när hon skrek nästan hela dagen. Andra dagar sover hon bättre (fast fortfarande i min famn) och är lite mer nöjd emellanåt. Och ibland har vi helt underbara stunder tillsammans när hon "pratar" och ler mot oss!

Jag är otroligt glad och tacksam över vår underbara lilla dotter! Jag inser att hon är lite svår just nu, och högst troligt är det kolik hon har, men jag tycker ändå att vi är bra på att hålla humöret uppe både jag och min man. Det blir säkert bättre snart och tills dess får vi njuta av att hon alltid vill vara nära oss! ♥

Total lycka

Min man har en moster som har Down Syndrom. Igår var hon, C, här och hälsade på oss. Hon träffade Lilla hjärtat för första gången och det var underbart att se hur C reagerade när hon träffade vår dotter. Direkt när C kom innanför dörren märktes det att hon var spänd och lite uppspelt. Hon hade bråttom att få av sig kläderna och drog hårt för att få av sig stövlarna fort. Sedan hade hon fullt sjå med att få fram blomman ur allt papper och det var mycket viktigt att den överlämnades till mig först. Jag fick en kram och en puss på kinden. Sedan gick hon fram till min man som höll Lilla hjärtat och det bara strålade om C!

Under hela tiden hon var hos oss tittade hon på Lilla hjärtat och sa "Hon är såååå söt, mamma" (hennes mamma och min mans mormor var också med). Medan vi andra fikade och pratade om annat tittade C bara på Lilla hjärtat och hennes röst gick upp i falsett när hon gång på gång sa "såååå söt!"

När C lite senare fick hålla i Lilla hjärtat var lyckan förstås total. Det var helt fantastiskt möte mellan C och vår nyfödda lilla dotter!

Förlossningsberättelse

De första förvärkarna kände jag lördagen den 10 december. Under söndagen var det lugnt, men jag fick tydligare förvärkar på kvällen igen. Förvärkarna kom och gick under måndag, tisdag och onsdag men på onsdagskvällen blev förvärkarna mycket mer intensiva.

När jag la mig på onsdagen den 14 december fick jag flera förvärkar i tät följd, men lyckades ändå somna. Jag vaknade lite då och då av värkarna och halv fyra började jag klocka dem. Då var det tio minuter mellan värkarna och jag kunde inte somna om igen. Jag blev såklart pirrig och kunde inte låta bli att väcka D. Nu var det verkligen på gång!

Vi stannade hemma hela förmiddagen medan värkarna blev allt mer intensiva. De var ganska oregelbundna och jag passade på att duscha, packa det sista i BB-väskan och ta det lugnt. För varje värk som kom reste jag mig och promenerade runt i lägenheten. Jag hade också TENS-plattor som jag hade placerat i svanken och jag ökade styrkan vid varje värk. Framåt eftermiddagen blev värkarna allt värre och tolv timmar efter att jag började klocka värkarna kände jag att det var ohållbart, så vi ringde till förlossningen. De sa att vi var välkomna in.

Det kändes konstigt när vi skulle åka iväg. Förhoppningsvis skulle vi ha med oss en liten bebis nästa gång vi kom hem. Vi körde iväg till förlossningen och jag andades genom värkarna. Det gick ganska bra. Vi blev inskrivna på förlossningen klockan fyra på eftermiddagen den 15 december. Efter en stund fick vi träffa barnmorskan och vi gick igenom vårt förlossningsbrev. Jag blev undersökt och var öppen fyra cm. Jag fick tillgång till gåbord och pilatesboll och sedan fick vi vara ensamma. Barnmorskan kom in då och då för att lyssna på bebisens hjärta. De första två timmarna gick ganska bra men sedan tilltog värkarna rejält. Jag som hade tänkt att vara rörlig under hela förlossningen klarade inte längre av att ta mig upp ur sängen när värkarna kom. De blev mer och mer intensiva och jag valde att ta hjälp av lustgas.

Lustgasen hjälpte mot de värsta topparna i värkarna, men det gjorde förstås fortfarande riktigt ont. Dessutom var det där "utsuget" jobbigt att ha runt huvudet. Värkarna fortsatte att bli värre och värre. Barnmorskan var inne nästan hela tiden hos oss nu och hon tyckte att jag hade alldeles för ont för att ha så långt kvar och rekommenderade epidural. Vid den här tiden var jag ganska borta och lät henne ta beslutet.

Vid klockan nio på kvällen tog barnmorskan hål på fosterhinnorna och satte en elektrod på barnets huvud för att bättre kunna kontrollera att barnet mådde bra. Sedan var det dags för epiduralen och det var verkligen inte roligt. Jag var tvungen att sitta blickstilla genom värkarna när narkosläkaren satte epiduralen i ryggen. Jag såg personerna i rummet men allt var suddigt. Jag hörde vad alla sa men det var som om rösterna kom långt bortifrån.

Efter epiduralen var jag lite mer med igen, men tyvärr tog smärtlindringen mest på min högra sida. Det gjorde fortfarande fruktansvärt ont på min vänstra när värkarna kom. Jag tog mig igenom varje värk men det blev allt jobbigare. När klockan närmade sig midnatt var det dags att börja krysta. Jag var helt slut men på något konstigt sätt fick jag ändå krafter till att krysta. Det gjorde förbannat ont, men plötsligt hör jag barnmorskan säga "Nu ser jag huvudet". Jag tog ett djupt andetag och tog i allt vad jag hade. "Fortsätt!" sa barnmorskan och jag fortsatte trots att det kändes som om jag skulle svimma av syrebrist. Huvudet kom ut och jag tog ett nytt djupt andetag och fortsatte att krysta. Helt plötsligt var hon ute och jag såg den lilla kroppen i barnmorskans händer. Hon skrek och jag grät.

Barnmorskan torkade av henne lite och sedan la hon bebisen på mitt bröst. Tårarna rann nerför mina kinder och jag glömde all smärta medan jag såg på den fina lilla bebisen i mina armar. Var det verkligen sant? Var det vårt barn? Var det hon som hade sparkat mig där inne i magen? Hon fortsatte att skrika och D fick klippa navelsträngen. Vi tog på en liten bomullsmössa och bara tittade på vårt lilla underverk. Både jag och D grät när vi såg på henne. Vårt barn. Vårt älskade lilla barn. Så perfekt. Så fin. Så underbar.

Tänk att hon är min. Tänk att jag är hennes mamma.

Att bli mamma

Wow, vad livet har förändrats! Det är verkligen världens omställning från att gå hemma och vänta på sin lilla skatt i magen till att helt plötsligt vara mamma. Det är omvälvande att ha en liten, liten bebis som är totalt beroende av mig, och som allra helst vill amma och vara nära HELA tiden!

Hon är så underbart go min lilla dotter, och varje gång jag ser på henne blir jag helt tagen. Nu förstår jag alla som tidigare har pratat om "bebisbubblan" för så är det verkligen. Vi bara följer henne och hennes behov hela tiden, vi vaggar henne, byter, ammar och myser. Och tiden finns inte.

Det här är min lilla dotter, som jag kommer att kalla för Lilla hjärtat eller M här i bloggen. Jag är osäker på hur mycket kort jag kommer att visa på henne i fortsättningen, men jag kunde inte motstå att i alla fall lägga upp ett kort på henne!

Mitt lilla hjärta är helt fantastisk och jag bara njuter av att vara hennes mamma!

Äntligen är hon här!

I natt klockan 00.24 kom äntligen vår efterlängtade dotter till oss! Hon var 47 cm lång och vägde 3115 gram. Hon är världens finaste och jag och min man är så lyckliga! Jag skriver mer när vi har kommit hem och landat lite. Stor kram till er alla som har väntat med oss!

Julklappstips

I vårt land är det en självklarhet att både mamman och barnet överlever en förlossning. Men det är långt ifrån fallet i alla länder. Sjukvården kan vara enormt bristfällig och kompetensen saknas ibland helt hos personalen på sjukhusen.

Jag valde att köpa rättigheter från Diakonia i julklapp till många av mina nära och kära i år, och jag valde rättigheten Säkrare förlossning för fattiga kvinnor i Paraguay. Tidigare kostade det en hel månadslön att föda barn i Paraguay. Idag får istället blivande mammor en förlossningsbox med allt som behövs för förlossningen - gratis. Boxen tar kvinnorna med sig hem och sedan med sig till sjukhuset när det är dags att föda. På det viset är det inte pengarna som styr om de får en säker förlossning eller inte.

Klicka här om du också vill ge en rättighet till nära och kära i julklapp.

Bild från Diakonias tidning Dela Med.

Jobbat klart!

Det är helt vansinnigt. Men nu har jag haft min sista dag på jobbet och är officiellt föräldraledig!

Det kändes verkligen konstigt när jag cyklade till jobbet imorse. När jag parkerade min cykel utanför förskolan stod barnen i fönstret och knackade och vinkade. De är ju ganska stora (4-5 år) så de visste att det var min sista dag. Jag fick flera kramar i hallen och sedan tog vi fram frukt till barnen. De var så söta när de satt på mattan och pratade och busade, och hade samling själva! Jag och mina kollegor dukade bordet till oss, tände ljus och jag bjöd på adventsfika med lussebullar, pepparkakor och chokladkolasnittar. Jag lämnade mina paket till dem och fick sedan ett paket av dem! Det var en jättesöt kofta från Newbie (visar senare).

När vi fikat klart ville jag såklart vara så mycket som möjligt med barnen. Vi lekte charader och hade en jättemysig stund med mycket skratt! Senare hade vi samling och sjöng luciasånger. Båda pojkarna som under hösten varit i behov av särskilt stöd satt lutade mot mig på varsin sida, nära, nära. Efter maten bjöd jag på glass och vi hade hejdå-kalas. Så mysigt! När det sedan var dags att gå ut med barnen blev det däremot totalkaos. Barnen var fredagströtta och flera av barnen blev våldsamma. När jag stod där och och försökte hålla två ilskna pojkar ifrån varandra kände jag att det ska blir skönt att få sluta snart.

När klockan slog två kramade jag om alla barnen, sedan tog jag ett varv i huset och sa hejdå till alla fina kollegor!

Den här allra sista dagen på jobbet var inte alls så emotionellt jobbigt som det var sist jag slutade på ett jobb (läs här). Kanske beror det på att den förra förskolan var mindre, och jag hade närmare relationer till kollegorna? Kanske beror det på att jag har något helt underbart som väntar mig den här gången - vår lilla bebis kommer ju snart till oss! Det känns i alla fall skönt att ha slutat jobba nu och visst kommer jag att sakna dem, men det blir nog bra att hinna vila lite innan mitt liv förändras totalt!

Presenter och teckningar som jag fick av barnen idag.

Känner du dig trygg när du lämnar ditt barn på förskolan?

Igår gick det första Kalla Fakta-programmet för i höst. Det handlade om säkerheten på våra förskolor. Som förskollärare satt jag såklart bänkad framför programmet och det var mycket riktigt ett bra men såklart skrämmande program.

Enligt en granskning som Kalla Fakta hade gjort skadas runt 6 000 barn varje år så illa att de tvingas uppsöka en akutmottagning. De tog också upp ett fruktansvärt fall där en 3-årig pojke ströps till döds på en förskolegård i mars i år.

Jag blev otroligt upprörd när jag såg programmet! Att ett barn skulle omkomma när vi har ansvaret på förskolan är såklart den absoluta mardrömmen! Det var hemskt att höra pappan berätta om hur han hade lämnat sin pojke på förskolan på morgonen precis som vanligt och sedan aldrig mer fick se honom...

Det väcktes också många andra tankar och funderingar när jag såg programmet. För det första tycker jag att olycksfallen på våra förskolor delvis är ett problem för våra makthavare. Barnen är vår framtid och enligt min mening borde mycket större resurser satsas på förskolor och skolor. I programmet talade de om att personaltätheten har minskat och antalet stora barngrupper ökat. I dag har 17% av alla dagisgrupper 21 barn eller fler. Det borde verkligen vara fler vuxna och mindre barngrupper i all barnomsorg för att vi ska kunna ge barnen en så säker och trygg tillvaro som möjligt!

Sedan är det såklart så att vi inte kan förebygga alla skador. På vår gård har vi t.ex. en liten dunge med träd och stenar. Vi har alltid uppsikt där och någon pedagog finns alltid i närheten, men om något barn skulle ramla och slå sig i en sten så spelar det ingen roll att vi finns precis bredvid, olyckan skulle ändå ske. Vi kan inte skydda barnen från allting, de måste få leka, busa och utforska sin omgivning och självklart medför detta risker. Det vi KAN och BÖR göra är såklart att alltid finnas nära barnen, och rektorn har ett stort ansvar när det gäller säkerheten på våra gårdar och i våra lokaler. Men allt går som sagt inte att förebygga.

Fallet med den lilla 3-åringen som stryptes i ett träd är däremot något helt annat. Där gjorde pedagogen ett fruktansvärt stort tjänstefel, enligt min mening, när hon lämnade några barn på gården i upp till fem minuter helt utan uppsikt. Så får det bara inte gå till och jag tyckte att det var hemskt att lyssna till rektorn som bara påtalade hur "deras rutiner har förändrats" istället för att erkänna att ett fruktansvärt fel hade begåtts!

Vad tänkte ni andra som såg programmet? Vad tänker ni om risker på förskolan och pedagogernas ansvar? Känner ni er trygga när ni lämnar era barn på förskolan?

Snart blir vi tre!