Hon fattas oss

Ibland när jag ser på min dotter kan jag inte fatta att hon är här hos oss. Förut fanns hon inte. Nu finns hon. Ett liten människa. Ett helt liv. Det är fantastiskt och ofattbart på samma gång.

Igår fick jag ett samtal. Det var en före detta kollega. Hon ringde för att berätta att R som jag arbetade ihop med på en småbarnsavdelning för ett drygt år sedan har gått bort. Jag kunde först inte förstå vad hon sa. Min före detta kollega berättade att R hade fått cancer. Den upptäcktes i januari och sedan hade den spridit sig rekordfort i hennes kropp. Hon hade inte ens fyllt 60 år. Nu har hon gått bort.

Jag tänker på R och ser henne framför mig. Hur hon pratar och skrattar. Jag tänker på mitt sista minne av henne. Hon var precis som vanligt. Hon såg frisk ut. Hon var glad. Den hösten när vi jobbade ihop träffades vi varje dag. Nu kan jag aldrig mer träffa henne. Det är så ofattbart. Ett helt liv. Som tagit slut.

Förut fanns hon. Nu finns hon inte.