Under den här påskhelgen har jag funderat mycket på hur det var förra året. Jag hade nyss fått reda på att Lilla hjärtat låg i magen och jag vaknade på långfredagen och mådde så fruktansvärt illa. Det tog tre timmar innan jag kunde få i mig lite frukost. Och jag fortsatte att må illa hela dagen. På påskafton var det dags att åka hem till mina föräldrar på påskbuffé. Vi fick stanna bilen flera gånger på vägen dit för att jag mådde så illa. Min familj visste ingenting och det var inte helt enkelt att hålla hemligheten just den dagen. Jag kan väl säga att jag njöt betydligt mer av påskbuffén i år...
Förra påsken bar jag på en hemlighet. En stor och fantastisk nyhet. Vi var så glada så att vi skulle kunna spricka. Vi ville bara skrika ut det till hela världen. Men vi ville vänta lite till så att vi själva hade fått landa i det stora, och att det eventuellt var lite säkrare att lilla bebisen ville stanna kvar i magen.
Det ville hon. Hon stannade kvar i magen ända tills hon var klar och sedan kom hon ut till oss. Den här påsken behövde vi inte dölja något. Förra påsken var vi två. Den här påsken var vi tre.
sv: Vidriga människor finns det tyvärr gott om, usch blir så arg. Att ge sig på ett litet barn är fruktansvärt lågt! Förstår inte.. usch! Jag vet självklart vad som är rätt och fel men det är så svårt att inte ta åt sig. Håller med om att den första kommentaren är heeelt sinnes. Tack för dina ord!! kram
SvaraRaderaVad härligt att bebisen valde att stanna. :)
SvaraRaderaJa, det var tur! För då fick vi världens finaste dotter! <3
Raderasv: Ja andra kortet var bra roligt, skrattade en massa då jag såg det :) haha! kram
SvaraRaderaSå himla härligt! Precis så kände vi förra julen, då hade vi precis berättat att vi skulle bli tre :)
SvaraRaderaSV: Haha, det är alltså 30 sek det handlar om, inte 30 min. Jag kanske borde ha skrivit det :P
SvaraRaderaOch förra påsken mådde jag pyton. Spydde och hade mig :)