Igår fyllde min farmor 80 år. Hon älskar att samla hela släkten, och den här gången hade hon dessutom bjudit in många vänner, så det var ett stort sällskap som firade min farmor hela eftermiddagen och kvällen igår. Det bjöds på trerättersmiddag, tårta, sång, bildvisning, balett (från ett barnbarn) och tal. När min farmors svägerska, som också är över 80 år, höll tal upprepade hon flera gånger frasen "de dagar som är kvar".
För mig blev de orden så vemodiga på något sätt. Jag vet ju att min farmor, farfar och mormor är gamla. Och jag vet ju att de är i slutet på sina liv. Men att räkna tiden som är kvar att leva i dagar tycker jag lät sorgligt. Jag hoppas att de får leva och må bra i många år till!
Man vill inte riktigt tänka på att det snart kommer en dag då den generationen är borta.
SvaraRadera