Felsägning...

Skoldagen är slut, jag och min syster pustar ut när de sista barnen lämnar klassrummet, vi plockar ihop våra saker och går ut. Spöregn. Jaha, som vanligt då, tänker vi och börjar gå mot porten. Utanför står en stor klunga barn och när jag fäller upp mitt trasiga paraply är det som att ta fram en köttbit mitt bland en flock lejon. Det är barn överallt, några drar i min tröja, några knuffas för att komma närmast och min syster har ingen chans att få något skydd mot regnet. Jag försöker snällt och vänligt att säga till barnen. Flera gånger, men utan resultat. När vi kommer upp på den stora vägen och jag vinglar till just när en stor lastbil kör två dm ifrån mig, p.g.a. alla barn som trängs runt mig tappar jag tålamodet. Det har varit en tuff dag och jag orkar inte med detta längre. Som tur är vet jag att paraply heter ”Paragua” på spanska, så jag ryter till: ”No! Solo Lisa y yo de Paraguay!” Hm, att skrika till barnen att bara jag och min syster kommer ifrån Paraguay funkade inte. Mycket konstigt. Om jag och min syster nästan skrattade på oss av skratt mitt i eländet? Självklart.