Snart är han hemma

Nu är det bara en ynka natt och en ynka dag kvar. Imorgon kväll kommer min älskade man hem och vi är två föräldrar till Lilla hjärtat igen. Då har han varit borta i tio dygn. Det kanske inte låter så mycket, men det är ganska långt när man är ensam med en liten halvårsbebis.

Den här tiden har ändå gått över förväntan tycker jag. Som jag skrev tidigare handlar det nog mycket om inställning tror jag, jag har varit så fokuserad på att fixa de här dagarna - och det har jag ju gjort också! Visst har det varit tufft emellanåt, speciellt med sövandet eftersom M är så svår att söva just nu. Hon kämpar emot in i det längsta, och speciellt kvällarna tar VÄLDIGT mycket tid. Det är lite tungt ibland att inte ha någon avlastning när man känner att tålamodet tryter. Och det har varit lite tungt att ta alla beslut själv. Men i övrigt har det gått jättebra! Jag har tur som har så underbara föräldrar, goa systrar och fina grannar! De har hjälpt till och framför allt gjort att jag inte behövt känna mig ensam!