En biltur med mitt lilla hjärta...

Solen strålar, Lilla hjärtat är glad i sin bilstol och mina föräldrar vinkar av oss medan jag rullar ut från deras uppfart. Jag slår på radion och kör iväg. Lilla hjärtat gnäller lite, men jag vet att hon brukar somna inom några minuter. Hon borde somna lätt just idag för hon har snart varit vaken i tre timmar. Jag stannar till för en fotgängare vid ett övergångsställe och Lilla hjärtat gnäller allt mer. Inom några minuter har gnället blivit gallskrik och efter en stund stannar jag bilen. Vi har bara kört i knappa fem minuter. Jag kliver ur bilen och tar av henne den tjocka tröjan. Det är nog ganska varmt ändå. Jag tar henne i famnen en stund och hon blir lugn. "Såja älskling, nu ska vi åka bil och du ska få sova!" säger jag medan jag knäpper fast henne igen. Jag springer runt till förarplatsen och kör iväg. Hon börjar skrika direkt. Det är inte likt henne. Det brukar ju gå bra att åka bil med henne numera.

Jag sjunger lugnt och tänker att jag ska fokusera på körningen trots skriket. Det går bra, men Lilla hjärtat fortsätter att skrika. Hon skriker allt mer och efter en stunds körning tänker jag att jag måste stanna igen. Jag försöker hitta något bra ställe att stanna på medan hon skriker och skriker. Plötsligt ser jag en liten lucka i skogen och ställer mig på bromsen, jag kör in en bit och hoppar ur bilen. När jag kommer runt är Lilla hjärtat alldeles blöt av svett. Stackars liten. Jag tar på henne solhatten och går runt med henne där i skogsdungen. Det är alldeles tyst i skogen. Jag sätter mig i bilen och ammar, Lilla hjärtat äter lite men verkar inte hungrig. Vi går ut en stund igen och jag ger henne nappen innan jag sätter in henne i bilen igen. Hon snuttar på nappen och jag tänker att hon kanske kan somna med den. Jag kör in en bit i skogen för att vända bilen så att jag kan ta mig ut på 70-vägen utan att behöva backa ut på den. Innan jag kommer ut på den stora vägen igen har Lilla hjärtat återigen börjat skrika. Jag sjunger alla barnsånger jag kan komma på och gör allt för att själv behålla lugnet. Hon skriker och skriker. Jag kör fort. Lite för fort. Till slut skriker hon så mycket att jag är rädd att hon inte ska få luft. Jag stannar igen och hoppas på att det blir sista gången. Vi går runt en lång stund den här gången för att både hon och jag ska få bli riktigt lugna innan vi åker vidare. Nu är det inte långt kvar hem. Vi kör iväg men min stackars, övertrötta lilla älskling bara skriker så efter ett tag får vi stanna för fjärde gången. Den här gången har jag kört in på en liten grusväg där det tydligen inte går att vända. Jag torkar hennes tårar och går med henne en bit. Vinden tar tag i hennes solhatt och vi får jaga den efter den. Vi går tillbaka till bilen. Jag tar ett djupt andetag och försöker peppa mig själv för den sista biten hem. Jag blir tvungen att åka en lång bit in på den lilla grusvägen innan vägen blir tillräckligt bred så att jag kan vända. Vid det här laget är jag alldeles svettig av allt hennes skrikande och av allt trixande med bilen. Jag bestämmer mig för att inte stanna något mer och kör hem så fort jag kan. Hon är helt förstörd i baksätet, och hennes mamma mår inte helt bra hon heller kan jag meddela.

Äntligen ser jag vårt hus och jag kan stanna bilen. Hon skriker hysteriskt när jag tar ur henne ur bilen för femte gången, men i min famn blir hon helt lugn. Så, då var den bilturen över...