"Vad spelar det för roll då?" kanske ni tänker. Jo, men det gör ganska stor skillnad eftersom det blir obalans i förhållandet. Jag pluggar, jobbar och träffar mina vänner på dagarna. På kvällarna vill jag vara tillsammans med min man. Men då vill han träna fotboll, åka till gymmet, spela poker, åka på fotbollsmatch, ta en öl med grabbarna eller vad det nu kan vara. Detta gör att det KÄNNS som om han prioriterar mycket andra saker före mig medan jag alltid sätter honom i första rummet.
Jag tycker fenomenet är otroligt intressant och ställer mig frågande till hur det kan bli så här tydliga skillnader mellan män och kvinnor? Är det så att vi uppmuntrar pojkar till mer aktiva lekar, är mer uppmuntrande till en pojke som vill börja spela fotboll än om en flicka vill det? Är det kanske så att pappan i familjen engagerar sig mer om sin son vill börja med en sport som intresserar pappan själv, än om dottern gör det? Min uppfattning är i alla fall att det är typiskt manligt att vara aktiv och ha många intressen. Vad säger ni?
Det är väldigt intressanta tankar du luftar, och jag tror du kommer få medhåll från fler än mig.
SvaraRaderaMen, när du reflekterar över din egen situation nämner du att du pluggar, jobbar och träffar dina vänner på dagarna och att du vill vara tillsammans med din man på kvällarna. Om din man arbetar heltid, vilket jag utgår från nu, misstänker jag att han inte har tid att, exempelvis, träffa sina vänner och gymma på dagarna i samma utsträckning som du har som studerande. Där uppstår en klar intressekonflikt, då din mans övriga tid ska räcka till för såväl de övriga intressena (även om det bara skulle handla om att träffa vänner) som till dig, medan du känner dig "färdig" med det andra när kvällen närmar dig.
Tror du att det kommer se annorlunda den dagen din studietid är slut och du också arbetar heltid - när det kommer till dina "vid-sidan-om-förhållandet"-intressen, som att träffa vänner?
Gällande din fråga, är jag av samma åsikt. Min känsla är också att det är typiskt manligt med intressen och att det med stor sannolikhet grundar sig i uppfostran och möjligheter. Hoppas vi kan få till en ändring på det!
Tack för en blogg full av både substans och skratt!
Hej Reload! Vad roligt med så mycket feedback på mitt inlägg! :-) Tack också för de värmande orden på slutet av din kommentar! :-)
SvaraRaderaDet stämmer bra att min man har ett heltidsarbete och självklart påverkar det vår situation. Jag hoppas och tror att vår situation blir annorlunda när även jag arbetar heltid. Jag tror dock inte att vi kommer att uppnå balans på det här området eftersom min man har så många fler intressen än vad jag har. Jag tycker också att det är intressant eftersom jag ser samma mönster i mina vänners förhållanden trots att de båda jobbat lika mycket.
Om denna skillnad beror på uppfostran så har vi en stor uppgift som vuxna, föräldrar och lärare att ge pojkar och flickor samma förutsättningar att utveckla sina intressen och upptäcka sina förmågor!
Vad bra du skriver! Sådär upplever jag också vårt förhållande. Min man har många fler intressen än vad jag har. Men han har alltid arbetat heltid och jag har oftast arbetat 75%. Kram
SvaraRaderaHåller med er andra, tänkvärt och bra skrivet :)
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaKul att du hittade dit, och att du la ner tid på en riktigt bra feedback, det uppskattas! Jag anserr ändå att det är att behandla symptomen och inte orsaken att skänka pengar, vare sig det är till sjukhus eller sköldpaddor, men visst behövs även det.
Jag håller nog med i ditt resonemang, åtminstone att det är typiskt manligt att vara aktiv osv. Men jag vet inte ifall pappor hellre uppmuntrar söner än döttrar att börja med "deras" sport. Men förmodligen är det gamla könsroller som spökar, som vanligt.
Du skriver jättebra! Och du har rätt i din uppfatning om typisk manligt.
SvaraRaderaI våran familj uppfostrar vi både våran son och dotter lika, men ändå blir det mycket skillnader mellan de två. Det är inte bara föräldrar som uppfostrar sina barn,i stort sätt är det sämhälle.Jag verkligen tror på det. Min man vill så gärna att våran dotter ska börja på karate eller tennis(ditt våran son går,mycket dyra sporter vill jag säga) men nej! Hon vill absolut inte gå ditt,hon säger att det inte är för tjejer(6 år gammal flicka). Vi har aldrig sagt det till henne,det är hennes uppfatning...vad ska man göra då? De blir uppfostrad på olika sätt..När man funderar på så djupa frågor som det du har skrivit Vanilla,och man vill gärna ändra mycket,man börjar förstås från sig själv och sin egen liten familj,men man lyckas inte verkligen som man hade tänkt sig.Jag vet inte t.ex. hur jag ska göra för att våran dotter ska gå på samma sport som våran son,kanske börja själv och visa henne att mammor kan också karate och tennis :-)