De gamla

Min mormor har blivit änka, hon har fått stroke två gånger, är nästan helt förlamad och sitter i rullstol. Igår hälsade jag på henne på ålderdomshemmet. Hon är så god min mormor. Så glad och positiv jämt trots att hennes tillvaro är allt annat än vad vi skulle önska. Min mormor blir så glad varje gång jag kommer dit. Och hon har så mycket att berätta. Hennes liv har varit så annorlunda mot hur mitt liv är och förmodligen kommer att vara. Hon har bott på en bondgård hela sitt liv. Hon har uppfostrat sex barn (fast själv brukar hon säga: "Äsch, jag har inte uppfostrat några barn. De uppfostrade varandra.") Hon hade ett hushåll utan diskmaskin, tvättmaskin eller frys. Hon levde utan telefon och utan TV.

Igår träffade jag även min farmor och farfar. De berättade hur det var när de gifte sig för 56 år sedan. De berättade hur det var när de köpte sin första bil. De berättade hur det var när man ringde till växeln.

Många av oss har alldeles för bråttom, vi tar oss inte tid att bara sitta ner och lyssna på de gamlas berättelser och de gamlas erfarenhet och visdom. Men de har levt så annorlunda liv än vad vi gör och de kan verkligen ge oss perspektiv på vår egen tillvaro.

Mina mor- och farföräldrar har alltid funnits där för mig. De har köpt fina presenter till mig, de har stekt pannkakor till mig, de har tröstat mig när jag har varit ledsen, de har tagit med mig till vårdcentralen, de har skjutsat mig, de har tagit hand om mig och de har älskat mig villkorslöst. Nu är de gamla och orkar inte så mycket längre. Vem vet hur länge de kommer att finnas i mitt liv. Det minsta jag kan göra är att ta mig tid för dem. Att glädja dem genom att hälsa på dem då och då, sitta ner och äta bullar och sju sorters kakor och lyssna på allt de har att berätta.