”Ett vanligt och svårt hinder för att nå verklig jämställdhet är den utbredda uppfattningen att Sverige är ett jämställt land” skriver Kajsa Svaleryd (2002). Tittar man på statistik så ser man direkt att vi inte lever i ett jämställt land, 72% av alla chefer är t.ex. män och Sverige har en av de mest könssegregerade arbetsmarknader i världen. Jag tycker ändå att vi är på rätt väg. Vi har kommit långt. Min mans farfar vet inte var kaffekopparna finns i sitt eget kök, min mans pappa diskar aldrig, medan min man både lagar mat, städar och tvättar hemma lika mycket som jag gör. Så visst har vi kommit långt. Men om man tänker efter så är det väl mest män som har förändrat sitt beteende i hemmen? Vad har vi kvinnor förändrat i hemmen i jämställdhetens namn? Lagar vi bilen? Bestämmer vi vilken TV vi ska köpa eller vilket ljudsystem som är det bästa? Tar vi huvudansvaret för ekonomin eller placerar vi i fonder?
Nej, om vi ska få barn som i framtiden inte delar upp uppgifterna i hushållet som manliga och kvinnliga så måste vi kvinnor ta tag i de traditionellt manliga sysslorna tror jag.
Hm, så hade jag inte tänkt förut. Men det kanske stämmer.
SvaraRaderaJag håller med dig. Alla måste hjälpas åt om vi ska få ett jämställt samhälle. Kram
SvaraRaderaHåller till stor del med! Det är lätt att falla in i traditionella roller. Man gör som man såg sina egna föräldrar göra.
SvaraRadera