What if...?

Jag läste boken "Min mosters migrän" skriven av Hanne-Vibeke Holst under min Ecuador-resa. Hon skrev att hon i hela sitt liv försökt att vara "one of the boys". Jag har inte boken kvar och jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig, men det var tydligt för henne såväl under hennes uppväxt som under sitt vuxna liv att pojkar och män värderas högre och respekteras mer. Hon undvek att vara en "typisk flicka" eftersom det hade lägre status. Hon ville inte bli någon som stod vid sidan om sin framgångsrika man, hon ville inte använda smink och urringat för att ta sig fram i världen. Hon ville lyckas själv och bli framgångsrik.

Jag känner mig så förbannad över att världen fortfarande gör så stor skillnad mellan män och kvinnor. Jag känner mig frustrerad över att vi fortfarande inte har ett jämställt samhälle. Jag känner mig också upprörd när jag funderar över om jag själv har hindrats på något sätt för att jag just är kvinna? Har jag sämre självförtroende och har jag satsat på ett lågstatusyrke just för att jag är uppfostrad till kvinna? Är jag ointresserad av bilar, teknik och ekonomi bara för att jag är kvinna? Min man har alltid varit en större risktagare än vad jag är, men så har han också lyckats i mycket också. Själv är jag mer försiktig, vågar bara ta små, små steg. Är det bara för att jag är kvinna som jag är sådan? Kommer min man i framtiden att bli en framgångsrik företagsledare medan jag fortfarande byter blöjor på förskolan och försiktigt sysslar med företagande på fritiden?

Missförstå mig inte nu, jag är otroligt lycklig med mitt liv. Jag älskar min man och jag älskar hans driv. Jag är också drivande och startar egna företag, och jag trivs jättebra på förskolan där jag arbetar. Jag kan bara inte låta bli att undra ibland hur jag skulle ha levt mitt liv om jag varit man...