En vanlig dag på jobbet...

Idag gick jag ut själv med fem små ettåringar. Mina kollegor var kvar inne med de andra barnen och jag tog med småttingarna ut på gården. Det började med att en liten pojke storgrät innan vi ens kommit utanför dörren. Snoret rann och tårarna sprutade. Jag tog honom på armen en stund. En liten pojke sprang iväg mot den branta backen, en annan började klättra på en stor sten och de andra två försvann utom räckhåll. Jag sprang runt som en stucken gris över vår stora gård för att hålla koll på alla samtidigt. Solen värmde och fleecen under jackan kändes som ett dumt val. Jag satte försiktigt ner pojken jag hade på armen. Gallskrik. Han gick mot vagnsförrådet, och visst, tänkte jag. Ut med vagnen och så sticka in armen i hallen för att kasta in nyckeln igen. Då fick jag se att pojken var på väg upp i vagnen. Gulp. Jag rusade fram. Ok, så, det gick bra. Sitt i vagnen en stund nu.

På tre sekunder stod två andra ettåringar runt om vagnen och grät. Det fanns bara plats för en. Jag tog den tredje på armen. Tungt. Svettigt.

Jäklar! En av flickorna var på väg upp i den branta rutchkanan. Jag satte ner pojken och sprang varpå alla tre pojkarna började gråta. Jag hjälpte flickan i rutchkanan, men samma sekund fick jag se att pojkarna var på väg ur vagnen. Shit! Jag sprang ner för backen igen och hann just fram när den ena dunsade i backen. "Hoppsan, hejsan!" sa jag käckt och lyfte upp honom. Puh, det gick bra. Inga tårar.

Helt plötsligt hade jag alla fem barn runt mig och konstigt nog gick alla barn åt samma håll. Lyxigt. Jag gick efter och hämtade andan. Nej, de gick till gungorna! Det finns bara en gunga som de kan gunga i. Det blev gråt och förtvivlan igen medan jag tålmodigt förklara det här med turordning... Till slut lyckades jag locka med sandlåde-lek och vi hade en mysig stund med sandslott och grävskopor innan det var dags att gå in.