Jag och min man gifte oss i juli 2007. Till min stora glädje var både mormor och morfar med på vigseln trots att min mormor nyligen drabbats av stroke. Jag var så glad att min mormor levde och att hon kunde vara med. I efterhand visade det sig att det istället var tur att min morfar kunde vara med, för han levde inte länge efter vårt bröllop.
En höstdag 2007 var jag och D på väg för att hälsa på min familj. Två av mina yngre syskon var hemma, medan mamma och pappa var hos mormor och morfar, som bodde i samma stad. När vi satt i bilen fick jag ett samtal från min pappa. Jag hörde direkt att det var någonting som var fel. Han sa att morfar hade fallit ihop på gårdsplanen utanför huset och att ambulansen var på väg. Tårarna kom direkt, D körde in till kanten och höll om mig. Vi åkte vidare och efter ett tag kom ett nytt samtal. Ambulansmännen hade gjort vad de kunnat, men min morfars liv hade inte gått att rädda. Min morfar hade gått bort.
När vi närmade oss mina föräldrars hus fick jag samla mig. Mina syskon visste nämligen ingenting än. Vi satte oss i soffan och jag berättade vad som hade hänt. Vi var alla ledsna och chockade. Efter någon timme tog jag med mina småsyskon och åkte upp till morfars och mormors gård. Min stackars mormor satt i köket, förlamad efter stroken och tårarna rann längs hennes kinder. Vi kramades länge. Jag fick också en lång kram av min mamma och jag hälsade på mina kusiner och mostrar som också hade samlats. Sedan gick vi in och fick se morfar. Det minnet kommer jag alltid att bära med mig. Men jag kommer framför allt minnas den glada, spralliga och fina morfar som jag älskade så mycket. Jag kommer alltid minnas hur han alltid tog min hand, och skakade den länge medan han log stort mot mig. Han sa oftast inget, bara skakade min hand extra länge för att visa att han brydde sig om mig. Och jag log och log tillbaka mot honom.
Morfar, du lämnade oss för mer än tre år sedan, men du kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan.
Vi var också chockade när vi fick veta om din morfars död. Han var så pigg och otrolig snäll människa. Det kommer jag också ihåg att han skakade handen lite extra länge och det komm från hjärtat! Jag kommer också minnas honom, fast att vi träffades sällan och att vi inte är släkt, men jag kommer minnas honom bara för att han var så snäll mot människor som han knappt kände. Man såg att han hade stort hjärta.
SvaraRaderaSaknar honom också. Jättemycket!
SvaraRaderaVad fint du skriver. Jag tänker också på mina nära och kära som inte finns kvar i livet längre...
SvaraRaderaKram
Fint inlägg. Saknar honom också.
SvaraRadera